SÖK
MENY
Vi måste jobba gemensamt
Sedan 2003 har jag följt och engagerat mig i den åländska drogpolitiken.
Mina funderingar kring detta är följande.
Åland har alltid varit i framkanten att förebygga drogproblematiken med satsningar som bland annat fältare och politiska insatser som till exempel projektet ”rensa Åland ” och ” vision nolltolerans”.
Polisens arbete har alltid varit förknippat med resurser och i polisen prioriterade mål för detta år är bland annat ungdomspolisverksamhet där verksamheten utvecklas och effektiveras. Bland annat effektiveras övervakningen av ungdomars bruk av alkohol och narkotika.
Kan detta också vara ett resultat av de ökande narkotika fall hos polisen?
Tittar vi bakåt så vill jag vrida tillbaka till året 2005 där vi under dåvarande socialminister Harriet Lindemans ledning gick in för mitt förslag om projektet ”Rensa Åland”. I huvudprojekt ”Rensa Åland” var det många fler projekt som ingick.
Under projekt ”Rensa Åland ” så hade man företaget ”Kognitiv Forum” som gjorde en kartläggning över Åland och att dess drogpolitik. Där konstaterade man bland annat att den åländska visionen om narkotikafritt samhälle inte stöds i lagen då man beviljar åtalseftergift för narkotikabrott som bedöms som ringa.
Då uppvaktade man Finlands regering om att Åland skulle få vara ett testområde för strängare straffområde och att man skulle kunna dömas till vård men intresset från Finlands regering var svalt.
Så med tiden avtogs också det åländska initiativet om att få överta behörigheten kring detta. Jag förstår komplexiteten i detta eftersom detta initiativ går in i vårt rättssystem som har finsk behörighet.
Men gör vi rätt att ge upp ?
Geografiskt har vi möjligheter att stävja narkotikans utbredning, och då Åland är ett litet samhälle har det sina fördelar i den kampen.
Visst kan vi lägga mer pengar på polisen, för polisens synlighet har en lugnande verkan i vårt samhälle.
I frågan om kampen mot narkotikan så måste vi se vad vi kan göra dels lagstiftningsmässigt och dels hur kan vi utveckla samhället att ge den hjälp som behövs för de drabbade.
Vi kan göra ett bättre jobb än vad som görs idag. Men då måste vi se vad vi kan göra i kampen gemensamt – politiker, myndigheter och även näringslivet. Låt oss göra upp gemensamma mål vart vi vill nå och sträva ditåt.
I vårt samhälle har den enskilde personen, om den är myndig, ett stort eget ansvar, och den enskilde personens ”valfrihet och integritet” är stort och med den lagstiftningen vi har idag hamnar samhället att stå på sidan och se på.
Vi behöver inse att en samordnad kommunernas socialtjänst är en del i det och motarbetandet av detta behöver sluta, och att prestigen släpps mellan olika instanser
Vi måste inse att varje enskild individ som blir utan den hjälp den behöver av samhället, kan vara en person i riskzon om den blir utan hjälp.
Vi måste se vad vi kan göra för att hjälpa när man behöver boende och sysselsättning.
Vi kan fortsätta skylla på varandra om vem som har ansvar för den situation vi är i nu. Men vi har alla ett ansvar och jag tar mitt.
Men nu måste vi lägga vår egen prestige åt sidan och jobba för våra unga gemensamt. Frågan är vad som behöver göras utöver allt det arbete som redan görs.
Jag är med, men vem tar ledarskapet?
Göte Winé
(S)
