Machokulturen kostar oss liv
Män är underrepresenterade i statistiken över de som söker hjälp för psykisk ohälsa, samtidigt som de toppar självmordsstatistiken.
Vi måste börja prata om machokulturen.
Nyheten om att den 28-åriga artisten Tim Bergling, mer känd som Avicii, hade avlidit kom i fredags, precis i den stund vardagen övergick i helg och årets första ljumma sommarkväll tog vid.
Tims död skakade en hel värld. Hur många unga har inte haft just Avicii som ledmotivet till sina tonår?
Vem har inte dansat till ”Levels”, blivit kär till tonerna av ”Wake me up”, gråtit, skrattat, hånglat, roadtrippat, upplevt hjärtesplitter och adrenalinkickar och allt som hör de där åren till, med hans just då senaste hit i bakgrunden?
Men mitt bland alla brustna hjärtan i sociala medier dök ett viktigt samtal upp. Det om machokultur och unga mäns psykiska ohälsa.
Den tidigare managern Arash Pournouri frågar sig på Facebook och Instagram vad han hade kunnat göra för att få Tims öde att sluta annorlunda. Om han hade vetat hur Tim egentligen mådde, kunde han ha hjälpt honom?
Det finns inga uppgifter om dödsorsaken, annat än att den är fastställd och att det inte råder någon misstanke om brott.
Men oavsett vad som hände är dokumentären om Tim, ”Avicii: True stories”, som sändes i SVT i början av april och en gång till i lördags, plågsamt viktig. Den skildrar hur ett evigt turnerande gör att ingenstans känns som hemma, hur scenskräck och ständig stress leder till utbrändhet, panikångest och självmedicinering med alkohol.
Hur ordet framgång får väga tyngre än fysisk och psykisk hälsa och hur stödet runt Tim saknas när han vill bromsa.
I Sverige är självmord den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år, enligt Karolinska Institutet. Institutet för hälsa och välfärd, THL, skriver i en rapport från 2016 att tre fjärdedelar av alla personer under 25 år som dör i olyckor i Finland är män.
Orsaken tillskrivs unga mäns riskbenägenhet i trafiken, bland annat genom höga hastigheter, ignorerade trafikregler och rattfylleri. Män är också överrepresenterade i statistiken för våldsbrott och drunkning.
Dessa siffror är resultatet av en rådande machokultur, de normer som avgör vad som är manligt och inte, hur man som kille förväntas vara, och de attityder som får män att vinna respekt genom att vara vårdslöst orädda, inte prata om sitt psykiska mående och inte vilja be om hjälp.
Mäns känslor och känslighet måste få ta det utrymme som är nödvändigt för att vara hel som människa. Deras psykiska ohälsa kan inte stävjas så länge vi inte slutar lära pojkar att det är svagt att visa känslor, eller att svaghet skulle vara något dåligt.
Machokulturen är inte isolerad till ishockeyhallar och fotbollsplaner, utan drabbar hela samhället. Den gör oss alla till sämre versioner av oss själva.
Det sätt som män tillåts se på och prata om kvinnor ligger till grund för utbredd sexism och sexuellt våld. Eftersom heterosexualitet ses som mer manligt än någon annan sexuell läggning föder machokulturen dessutom attityder som leder till homofobi.
Det är därför också nödvändigt att sätta in samhällsövergripande åtgärder för att förhindra och förebygga den. Att klara det kräver såväl resurser som en generell attitydförändring.
Det kanske inte blir enkelt, men vi kan inte gå med på att machokulturen fortsätter att kasta bort unga, lovande liv. Det är ett pris bortom all rimlighet.