Två ösamhällen. Bägge självstyrda, demilitariserade områden, grundade på internationella traktat. Likheterna mellan Svalbard och Åland är många.
På den 78:e breddgraden i norra Ishavet ligger den lilla mytomspunna ögruppen Svalbard. Här når temperaturen sällan över 12 plusgrader. Fyra månader om året går solen inte upp. Fyra månader om året går den å andra sidan inte heller ner.
– Mörkret är inte så farligt. Det är inte så stor skillnad mot vintern lite längre söderut, i alla fall inte om man jobbar på dagarna. Men sommaren är slitsam, säger Anne Lise Klungseth Sandvik.
Med sina fyrtio år i Longyearbyen tillhör Anne Lise de verkliga veteranerna på Svalbard. Genomsnittstiden för att bo på Svalbard är sju år. Varje år byts en femtedel av befolkningen ut.
Tidigare hade Svalbard endast besökts tillfälligt av jägare och fiskare och territoriellt betraktats som ingenmansland. Svalbards moderna historia inleddes i början av 1900-talet då amerikanen John M Longyear grundade den första kolgruvan på huvudön Spetsbergen. Platsen där gruvan förlades fick namnet Longyearbyen och är än idag ögruppens centralort. Här bor den största delen av de omkring 2600 invånarna. Här ligger den internationella flygplatsen och världens nordigaste varuhus, biograf och postkontor.
Longyearbyen
Upptäckten av kolfyndigheterna ledde till ett ökande intresse för Svalbard och under fredskonferensen efter första världskriget reglerades ögruppens status genom den så kallade Spetsbergentraktaten. Området tilldelades Norge, men med inskränkningen att medborgarna i alla de länder som skrivit under överenskommelsen skulle ha samma rätt att bosätta sig på här och att bedriva näring.
Longyears gruvor köptes efter bara några år upp av Store norske Spitsbergen kullkompani och under största delen av 1900-talet var Longyearbyen en så kallad company town, där allt styrdes från det helstatliga gruvbolaget. Store norske hade arbetsplatserna, bostäderna och skötte distributionen av varor till sina anställda.
Kolfyndigheter från Gruva 2
Svalbard beskrivs som ett självstyrt område, men självstyret har få likheter med det åländska. Rikspolitikerna bestämmer allt från vilka näringar som ska bedrivas på öarna till hur mycket öl och sprit de boende ska få köpa. 24 burkar öl och en liter sprit är max och för att få handla på alkoholbutiken i Longyearbyen, det så kallade Nordpolet, behövs ett alkoholkort där inköpen prickas av.
– Det är en rest från gruvtiden. Det var ett väldigt utpräglat klassamhälle förr och gruvsarbetarna drack ju öl och sprit. Vin var det bara cheferna som drack så det ansåg man inte behövde regleras, förklarar Robert Johansen vid nystartade Svalbard bryggeri.
Johanssen har själv utkämpat en lång kamp med de norska myndigheterna när det gäller en annan av de Svalbard-specifika regler som funnits sedan 1920-talet: att alkohol inte får tillverkas på öarna.
– Jag ringde en gång i månaden till hälsodepartementet för att höra hur det gick. Det tog fem år, sedan ändrade stortinget lagen, men jag får fortfarande inte brygga starkare än 7 procent, berättar han.
Robert Johansen har kämpat hårt för att få brygga öl.
I augusti 2015 var Svalbard bryggeris första öl klart och idag har man kapacitet att producera 250 000 liter om året. Ipa, stout, weissebiere, blonde och pils ingår i burksortimentet.
– Pilsen trodde vi inte på men den har gått väldigt bra. Det här är ju en liten by och ganska traditionellt. Går du på Karlsberger bar i Longyearbyen är det mycket lager, berättar Robert.
Utöver att vara världens nordligaste bryggeri stoltserar man med att ölet bryggs på 2000-årigt vatten.
– 16 procent av dricksvattnet här kommer från glaciären. Det är väldigt mineralrikt, vilket ger en speciell smak på ölet.
Flera länder tog till en början vara på möjligheten att grunda gruvor på Svalbard, bland annat fanns här en tid en svensk gruva, men med tiden utmejslades två stora aktörer: Norge och Ryssland.
De ryska gruvsamhällena Grumant och Pyramiden hade under sina respektive storhetstider fler än 1 000 invånare, men är idag helt övergivna och återstår gör endast Barentsburg, 55 kilometer från Longyearbyen.
Artigukols huvudbyggnad i Barentsburg.
I Barentsburg är det ryska statens bolag Artigukol som, liksom Store norske i Longyearbyen tidigare, driver all verksamhet. Här betalas lönen i rubel och inköpen i byns kantin dras direkt. Någon mataffär öppen för allmänheten finns inte, men souvenirer (”garanterat ryska, inte från Kina”) går att köpa i en liten butik. Liksom i Longyearbyen finns det regler för alkoholförsäljningen, men här omfattar ransoneringen även socker. Ett kilo i månaden får man köpa.
– Annars bränner folk så mycket hemma, förklarar Ivan Velichenko, som arbetar som guide i byn och när turbåtarna kommer in från Longyearbyen visar besökarna runt i byn.
Ivan själv är från Ryssland, liksom de flesta som arbetar inom administrationen. Merparten av de som arbetar i gruvan som samhället är uppbyggt kring, är däremot från Ukraina.
– Ryssarna planerar, ukrainarna jobbar i gruvan och tadjikerna gör det ingen annan vill göra, förklarar Ivan arbetsfördelningen.
Även i Barentsburg har invånarantalet minskat kraftigt sedan 90-talet. Den kol som utvinns i gruvan under bukten håller låg kvalitet och största delen används i det egna värme- och elverket. Många av byggnaderna i byn var för några år sedan så gott som förfallna, men har nu rustats upp och målats i glada färger. Ambassaden i byn där, det idag bor några hundra personer, skulle både i storlek och säkerhetsnivå kunna platsa i vilken storstad som helst och det nyrenoverade hotellet går att boka via booking.com
Barentsburg
På andra sidan fjorden
Vad bokningssajten däremot inte berättar är att det inte finns några vägar mellan Longyearbyen och Barentsburg. Ska man hit måste man åka den turbåt som avgår några gånger i veckan, eller skoter.
Barentsburg må se ryskt ut, men liksom på resten av Svalbard är det Norge som styr. Auktoriteten på ön är den så kallade sysselmannen, regeringens representant på platsen. Sysselmannen är för närvarande en kvinna vid namn Kjerstin Askholt, och ämbetet beskrivs som en kombination av landshövding och polismästare.
– Men kriminaliteten här är väldigt låg. Det kan till exempel handla om någon som har kört berusad eller något bråk, berättar Askholt.
Sysselmannen Kjerstin Askholt blickar ut över fjorden, mycket av hennes jobb går ut på att värna naturen på Svalbard.
– En större del av vårt arbete är beredskap och räddning. De flesta olyckorna sker till sjöss, men det förekommer också skoterolyckor och folk som är ute och tältar och träffar på isbjörn, sätter igång ett skred eller förfryser sig.
Räddningsarbetet står inte Askholt själv för, Sysselmannen är också en hel myndighet med 26 heltidsanställda. Utöver att upprätthålla räddningstjänsten och ta fast skoterfyllerister ansvarar man för att övervaka att Spetsbergentraktaten efterlevs och att naturen bevaras.
Enligt Svalbardstraktaten får inga fasta militärinstallationer finnas på Svalbard, förklarar Askholt.
– Norska kustbevakningen är här regelbundet, men myndigheterna har varit restriktiva med militär verksamhet, säger hon.
Bara några dagar efter vårt besök hos Sysselmannen landar en grupp ryska specialsoldater på Svalbard, med vad som tolkas som militär utrustning.
– Ryssarna vill provocera lite grann, berättar Christoffer Engås, tillförordnad chefredaktör för lokaltidningen Svalbardsposten som slår upp händelsen stort.
– Tidigare i vintras var Rogozin, vice statsministern, här. Han är ju inte välkommen i Europa efter invasionen av Ukraina. Svalbard tillhör inte Schengen så kanske hade han rätt att vara här, men de norska myndigheterna protesterade högljutt.
– Vi har kommit till Arktis för att stanna och vi ska göra det till vårt, sade Rogozin självt, enligt norska NRK.
christoffer engås
I slutet av 1980-talet var största delen av koltillgångarna i Longyearbyen uttömda. Store norske flyttade då största delen av kolproduktionen till Svea, 60 kilometer söderut och i samband med det blev Longyearbyen i högre utsträckning en vanlig kommun där andra än gruvarbetare kunde bo och där man kunde handla med pengar.
Det dröjde dock ända till 2002 innan den lokala demokratin etablerades i form av lokalstyret. I dag bestämmer 15 politiker från fyra olika partier om lokala frågor, så som barnomsorg, markplanering och kultur.
– Det är som kommunstyret i en vanlig kommun, men lokalstyret har mindre att säga till om, säger Christoffer Engås som besöker politikernas öppna sammanträden nästan varje månad för Svalbardpostens räkning.
Den stora frågan för politikerna just nu är hur byn ska se ut framöver. En stor snöskredsolycka i slutet av fjolåret dödade två personer och ödelade tio av de för Longyearbyen utmärkande spetshusen. 180 personer fick evakueras.
Det aktualiserade en fråga man egentligen redan kände till men hade blundat för: att en stor del av bostäderna i Longyearbyen är väldigt utsatta när det gäller snöskred.
– Redan i rapporter från 80- och 90-talen konstaterade man att de där husen stod farligt, men det hade glömts bort. Eftersom in och utflyttningen är så stor här är det kollektiva minnet kort, säger Christoffer Engås.
”Redan i rapporter från 80- och 90-talen konstaterade man att de där husen stod farligt”
Nu finns det tankar på att övriga hus i det drabbade området ska flyttas. Möjligen ska industrierna, som ligger på den bästa tomtmarken vid stranden samtidigt flyttas längre bort från byn. På ett stort öppet möte presenterar arealplanläggare Linn Tautra Grønseth de nya planerna.
– Målet är att kunna trygga våra bostäder och tillåta industrin att växa, förklarar hon.
Även om Longyearbyen inte längre är någon company town är man inte heller ett vanligt samhälle, eller livsloppssamfund som norrmännen beskriver det. Någon äldreomsorg finns inte på Svalbard, ingen a-kassa och ingen socialhjälp. Nog för att vem som helst får slå sig ner på öarna, men man ska kunna försörja sig själv.
Kan man inte det, eller om man missköter sig kan man bli hemskickad av sysselmannen. Detta händer dock inte ofta, enligt Kjerstin Askholt.
– Vid det senaste snöskredet kom en person hit som ville hjälpa till, men vi upplevde inte att allt stod rätt till och i stället för att ta en diskussion så fick vi honom på flyget hem. I regel kan du prata med folk och bli ense om att det bästa är att du åker. Är du dåligt klädd och inte har någonstans att bo så är inte det här platsen att vara på.
Vad tycker ni som bor här om att det är så då?
– Det tror jag att alla är införstådda med. Om man skulle införa socialhjälp och sådant skulle skattenivån bli en annan och jag tror att de som bor här är nöjda med 15 procent skatt.
Målet är att kunna trygga våra bostäder och tillåta industrin att växa
Lokalstyrets fråga om Longyearbyens samhällsplanering är tätt förknippad med den ännu större fråga som gäckar Svalbardsborna just nu: framtiden. Gruvnäringen har enligt många aldrig varit lönsam, år 2016 när kolpriserna är rekordlåga, är den det definitivt inte.
Under våren har Store norske satt den största gruvan, Svea, i driftsvila. Av de norska kolgruvorna på Svalbard återstår nu endast den mindre Gruva 7 som levererar till värme- och elverket i Longyearbyen.
På några år har antalet gruvanställda minskat från 500 till 50 och frågan på allas läppar är nu vad man ska ägna sig åt på Svalbard i framtiden. Är det turism? Utbildning? Fiske? Idag är det inte tillåtet att föra iland fisk till Svalbard för kommersiella syften (fisken som används på ”världens nordligaste sushibar” är således influgen från Tromsö), men från att ha varit en icke-fråga i många år ses fisket nu som en tänkbar kommande industri. En del av de räkor som trålas utanför Svalbard skulle kunna tas i land, kokas och sättas på ett flyg söderut, tänker man.
– Det varmare klimatet har gjort att fisken ökar. Snökrabban kommer och kanske kungskrabban också, säger Eva Therese Jenssen som är informatör på det fältbaserade universitetscentret Unis.
Unis grundades som en lösning på en liknande problematik. Under 1980-talet var de norska myndigheterna bekymrade över att den norska närvaron på Svalbard minskade. På den tiden såg befolkningsfördelningen motsatt ut mot idag, med i runda tal 2 000 ryssar och bara 1 000 norrmän på Svalbard.
Norge måste befästa sin position på Svalbard
– Norge måste befästa sin position på Svalbard, samtidigt som man blev akterseglad som polarforskningsnation. Då började man se på idén att starta ett universitetscenter i Longyearbyen som ett komplement till kolet och turismen för att få fler människor och få mer aktivitet här, förklarar Jenssen.
I fjol fanns hela 690 studenter från 44 länder vid Unis, för en längre eller kortare period. De 100 anställda med familjer utgör en ansenlig del av Longyearbyens invånare och möjligheten finns att växa ytterligare, om det är det rikspolitikerna vill.
Några svar hoppas man ska komma senare i år när regeringen ska presentera sin stortingsmedling, vitbok, om vad som hända på Svalbard de kommande tio åren.
– Alla går och väntar på den, säger Kjerstin Askholt.
Att norrmännen ska fortsätta befolka den lilla avlägsna ön i norra ishavet råder det däremot ingen osäkerhet kring.
– Det finns en tvärpolitisk enighet kring att Svalbard är viktigt för Norge. Jag brukar säga att det vi håller på med här är flaggviftning. Vi sysselsätter oss här så att våra respektive nationer ska ha något att säga till om i arktiska rådet, säger Christoffer Engås.
Jenssen sammanfattar det ännu tydligare.
– Det här är geopolitik. Alla vill vara i Arktis.
Det här är geopolitik. Alla vill vara i Arktis.
