SÖK
MENY
”Det är mest sjökalvar i näten”
Håkan Englund, från Kumlinge by, kommer in med båten i hamnen i Marskil och rustar med nät, båt och fiskelådor.
– Jag får för lite fisk, säger han. Det är sjökalvarna, som vi säger, (alltså maneter) som lägger sig i näten och tynger ner garnen så att fisken inte fastnar.
Tolv abborrar räknar han till. Det är inte mycket på 30 nät.
– Det går 20 sjökalvar per fisk. Så här stora är de, säger han och måttar upp en rejäl mattallrik mellan tummarna och pekfingrarna.
Men sjökalvarna visar väl att vattnen är rena?
– Äh, det vet jag inte.
I 30 år har han varit yrkesfiskare och kört trålare.
– Jag har haft två båtar. 1959 köpte jag en 40-fotare och 1974 köpte vi en större.Vi trålade strömming i Bottenhavet. 1989 la jag av och hade får ett tag. När EU kom la jag av allt och utarrenderade jorden.
Fiskar du bara till husbehov nu?
– Nå, lite kan jag sälja till ett företag på Enklinge och så ska katterna där hemma ha lite också.
Det är visst historisk mark här. Vi ser postvägens emblem på en fiskebod.
– Ja, allting här har gamla namn. Postvägens vinterväg gick här över fjärden. Området tvärs över vattnet heter Bonäs, precis som i Geta. Här i trakterna förekom mycket fiske förr i tiden. De kallade det ”strömmingshelvetet”. Då var det tungt att bära kaggarna med fisk.
Vem får din hälsning?
– Jag hälsar till mina systrar, Carola Sundman, på Kumlinge, och Inga Hagström, boende i Stockholm och sommartid på Snäckö.
