SÖK
MENY
”Jag hinner inte vara pensionär”
Dagens ålänning Anna-Lisa Mattsson går med stavarna i högsta hugg längs gång- och cykelbanan som mynnar ut vid Strandnäs gård. Med på promenaden är maken Tor.
– Vi bor i närheten, på Betesgränd i Backeberg. Jag stavpromenerar 3,5 kilometer varje dag, men det beror litet på vädret. Om det regnar hemskt mycket så immar glasögonen igen.
Hur länge har du motionerat så här?
– Få se… jag blev sjukpensionär år 2000, då hade jag jobbat 28 år i Ålandstidningens växel. Jag var alldeles slut i nacken. En läkare i Åbo sade ”vet du vad, du skall skaffa stavar och gå med dem, och inte bara hänga med axlarna”. Och det hjälpte.
Hur fort?
– Jag kände nästans första gången jag kom hem att det var skillnad. Jag var inte en hösäck längre. Så jag rekommenderar stavgång. Men det onda i nacken blir jag nog aldrig riktigt kvitt.
Vad gör du annars?
– Jag hinner inte vara pensionär på riktigt. Jag håller på med sömnader, handarbete, musik, kortspel…
Vilket då?
– Gin Rummy. Inte om pengar, det är bara ett sällskapsspel för fyra personer.
Och musiken?
– Jag är med i Moderatokören, pensionärernas egen kör. Senast sjöng vi i kyrkan och på Margaretagården, på pensionärsföreningens födelsedagskalas. Det är roligt, det skall alla som kan sjunga veta. Nu har vi fått två basar och det låter så himla bra.
Hinner du med något annat?
– Vi var med och startade Dansens vänner 1973, och vi tänker hålla på så länge benen och armarna orkar. Vi dansar varannan vecka och det är fullt på golvet. I snitt är vi nog 120 dansare. Och vet du, det kommer nya hela tiden, riktigt unga som vill lära sig sällskapsdanser där man håller i varandra.
Det låter som ni har fullt upp.
– Man måste hålla igång och ta tag i sitt liv medan man kan och orkar. Vi lever gott, med ett barnbarn som blivit vårt liv.
Vem vill du hälsa till?
– Till barn, barnbarn och alla som vi känner.
