SÖK
MENY
Forskarens förslag: Godhet som vapen mot gängvåldet
Nyttan av ”acts of kindness” – att göra något gott för en medmänniska – handlade det om när forskaren Christine Namdar kom till Mariehamn i måndags.
– Vem är jag? En person som vill hjälpa unga människor att hitta sin potential och kapacitet, säger hon.
– Jag är världsmedborgare, född i England och uppväxt i Finland, Sverige, England och USA.
Hon är läraren som blev doktorand vid Åbo akademi och forskare med fokus på hur unga rekryteras till kriminella gäng. Och hur de kan ta sig ur dem.
Ett sätt är att motarbeta psykisk ohälsa. Christine Namndar nämner Islandsmodellen, som också lyfts fram av åländska beslutsfattare.
– Man hade stora problem med ungdomar som drack alkohol, det var barn mellan tretton och femton.
Att utbilda skolelever om riskerna med alkohol räckte inte. Så föräldrar engagerades och lagar uppdaterades. Barn under sexton skulle inte få vara ute sent på kvällarna annat än i vuxnas sällskap. Men det räckte inte med att förbjuda. Något positivt behövdes också. Så myndigheterna uppmuntrade till aktiviteter där föräldrar och barn gjorde saker tillsammans i naturen, på sportbanor och i hemmet. Och det gav resultat.
– Man lyckades väldigt väl inom några år.
En liknande utveckling skedde i Glasgow som tidigare var Europas ”mordhuvudstad”.
– På sjukhusens akutmottagningar märkte man att många barn kom in med skador. Läkarna ville inte vänta på att regeringen skulle göra något åt saken för det brukar ta tid. Så de talade själva med skolor, föräldrar och socialarbetare. Informationen flödade och det var bra för skolorna att veta om det fanns problem hemma, att en pojke hade hållit på med kriminalitet eller att han var med i ett gäng.
Skolorna utsåg mentorer, personer som kunde hjälpa killarna på rätt väg.
Att straffa barn som begått brott leder i många fall till fortsatt brottslighet, konstaterar hon.
– I det här fallet blir gärningsmannen också ett offer. Kanske har man hållit på med något litet kriminellt. men i fängelserna hänger man med de stora kriminella.
– Det är en hederskultur. Unga pojkar rekryteras av kusiner, vänner och pappor som ofta inte har hittat sin egen plats. När tidningar kommer till Stockholm brukar jag ta dem till förorten mitt på dagen och fråga dem vad de ser. Där sitter en massa män på kaféer. Varför är de inte på jobb?
– Invandrarmannen från Irak känner inte igen Södermalmsmannen som i mina ögon är idealet, lattepappan som är ”in touch with his feminine side”. På en moské i Vanda sade en imam ”vi har sextio mammor som är oroliga för sina barn”. Var är de sextio papporna, skrev jag tillbaka. Fixa dem. Killarna saknar sin pappa och därför blir mamman så viktig. Men mamman och skolan kan inte bära allt.
Det som skrämmer henne mest med gängvåldet just nu är att unga pojkar anlitats för terroristattacker mot måltavlor med kopplingar till Israel.
– Alla ledarna sitter utomlands, det är fegt som fan, och de använder barnen som soldater.
Det finns ljuspunkter. Hon medverkade i fjolårets finländska ungdomsbarometer, en undersökning som tydde på att ungdomar har ett intresse för andliga frågor och samhället även om de inte talar om religion och politik. Och att de bryr sig om sina medmänniskor.
När hon var lärare i Stockholmsskolor tog hon fasta på vad eleverna var intresserade av. När de ville besöka ett äldreboende tog hon dem dit.
– Eleverna som inte kunde bete sig i skolan var bäst i den nya kontexten. Om du var autistisk blev det till din fördel. Du kunde inte läsa av att mannen som dreglade i ett hörn var onormal. De eleverna gick bara fram och sade ”hej, hur mår du”?
Och hon såg att elever från invandrarfamiljer där man inte flyttar sina gamlingar till äldreboenden hade stor empati med åldringarna de mötte.
Random acts of kindness? Det kan vara allt från att hjälpa en främling bära matkassen tre trappor upp till att prata med någon som ser ut att vara ledsen.
Christine Namdar gav sin skolelever tjugo kronor var och sade att de skulle göra något för någon annan med slanten. Sen ägnade de tre lektioner åt att berätta hur det gick. En elev hade betalat kaffet åt en främling.
– Han hade så mycket att berätta om hur det kändes att se någon annan bli lycklig av ens handlingar, i stället för att bli uppmärksammad för att man gjort något dåligt. Det var så himla vackert att se.
Hon har tagit del av undersökningar som tyder på att ”acts of kindness”, kan vara bättre för hälsan än terapi.
Hon återvänder flera gånger till hur viktig skolan är för unga som riskerar att dras in i kriminella gäng. När hon pratat med sådana killar som gått vidare till högre studier säger alla samma sak:
”Jag hade ingen koppling till samhället. Jag hade inget att förlora, ingen framtidstro”
Det fick de tack vare studierna.
Hon frågade en tidigare gängmedlem som börjat studera juridik om han kände att han nu tyckte att han hade ”moral och etik”. Svaret blev ”jag är samma person. Jag var moralisk också då men jag hade inget val”.
