SÖK
MENY
Det ordnar sig, säger Nyans Andreas
Andreas Dienert fyller 40
Namn: Andreas Stefan Dienert.
Född: Den 29 juli 1970 i Enskede.
Bor: I Stockholm/Mariehamn.
Yrke: Frilansfotograf, konstnär, musiker. Började jobba på Nya Åland i oktober 2002.
Familj: Stor. Mamma Eva är textilkonstnär, pappa Istvan från Ungern är fotograf. Andreas tvillingsyster heter Erika.
Födelsedagen: Hum, jag vet faktiskt inte hur jag firar.
Andreas! Mannen med de blå himlarna och de blå ögonen. Han som är fri som en fågeln och bara kommer flaxande till oss på Nyan någon vecka nu och då.
Honom är vi glada att ha i vårt gäng. Honom är läsarna lyckiga över. De får se hans bilder, de med de blåa himlarna och de självlysande ansiktena – fast antagligen tänker få på att det är just Andreas som varit i farten trots att hans stil rätt snart blev känd, blåa himlar, mörka moln, ljusa ansikten.
– Det ordnar sig, säger Andreas.
Snäll och kreativ
Här är de egenskaper som vi hans arbetskamrater förknippar med honom:
Modern, bohem, leende, ungdomlig, solbränd, blåögd, stockholmare, tatuerad, snäll, saxofonspelande, sjungande, social, kreativ, kramgo, en rätt taskig bilförare, konstnär i själ och hjärta, rikssvensk, mycket rikssvensk, damernas charmknutte, en anings slarvig, snabb som blixten när det gäller, har integritet att säga nej, har integritet att ta det lugnt, har integritet att inte släppa bilder ifrån sig förrän han är nöjd, eller nästan nästan nöjd. Riktigt nöjd blir han aldrig.
– Jag vill lite för mycket, förklarar han. Möjligheterna är så många och jag vill testa allt. Riktigt förlöst blir jag visst aldrig.
Lär sig namn
Jaa! Det blir Andreas.
Antagligen tänker Nyans reportrar så. Vi reser gärna på uppdrag tillsammans med honom. Det är trevligt. Här vilar inga ledsamheter. Och är det tungt någon dag, är uppdragen lite för många, vintern lite för kall, vädret lite för grått – då börjar Andreas sjunga. ”Joppejdi joppeida, äventyr vi pröva på … ”
Bilkörande är inte hans starkaste sida. Men alla ha överlevt så här långt.
Sedan ska det jobbas. Andreas är mån om människor. Han lär sig de intervjuades namn. Han drar sig inte för att klappa dem lite i förbifarten på axeln. Det känns gott för dem som står framför kameran. Är det damer som ska förevigas går det ofta smärtfritt med Andreas. Han lägger bara av ett gnistrande leende så okey då, de är med på noterna.
– Det ordnar sig, säger Andreas.
Reflexskärm
Det mest speciella med Andreas är hans sätt att sätta reportrar i arbete. Vi ska hålla hans reflexskärm, hans älsklingsleksak nummer ett. Det är tack vare den han får fram det speciella ljuset i folks ansikten. Så vi håller upp denna runda skärm, och lite till höger och lite högre upp och så luta lite åt vänster
Inget lämnas åt slumpen. Det är så det blir tjusiga bilder i vår tidning.
– Det ordnar sig, säger Andreas.
Låter andra vänta
Att han sedan har den egenskapen att han kan sitta försjunken i sitt jobb medan reportern väntar på bilder för att få ihop artikeln, så att kvällschefen kan placera in det på rätt sida, och redigeraren kan pussla ihop text och bild på ett snyggt sätt, så att tryckaren kan trycka, och läsaren läsa. Att många väntar på just hans bidrag i denna kedja, det verkar inte störa honom.
– Det ordnar sig, säger Andreas.
Så talar en bohem, en konstnär.
Det kan synas vara en smula hänsynslöst – men vad gör man inte för att få till en bra bild?
Tankfullt drar han handen gång på gång över stubben på huvudet.
– Det ordnar sig, säger Andreas igen och lägger upp ett solvarmt blåögt leende där tänderna gnistrar till som i en tecknad film.
Spelade klarinett
Några frågor till slut:
När du inte är med oss på Nyan – vad gör du då?
– Massor. Jag har en egen firma, Dienert produktion, och plåtar en hel del för den, både i Stockholm och här på Åland.
Vad hände med klarinettspelandet?
– Jag var anställd ett par år vid Göteborgs opera, men jag ville så mycket mer än bara spela där. Numera spelar jag på skoj ibland.
Vill ha mer tid
Vilken är din bästa bild?
– Den har jag inte tagit ännu.
Och drömuppdraget är?
– Jag är intresserad av människor. Önskemålet är att kunna gå djupare in i varje projekt, att hänga med människorna jag plåtar en längre tid. När man gör reportage om exempelvis sopåkare för Nyan, då är vi tillsammans med dem en timme eller max två. Men resultatet skulle bli ett helt annat – kanske inte bättre, men annat – om jag hade kunnat hänga med dem ett halvår och fick tid att känna dem jag fotograferar.
Du har ju ställt ut som konstnär också.
– Jo, och i höst, i oktober blir det en utställning i Geta på Bolstaholm med teckningar och målningar.
Om tio år, min gode Andreas, vad är du då?
– Åhh, i New York med en svart polo och en studio på 220 kvadratmeter, ett riktigt skaparrum för foto, konst och musik. (Ha ha) Men allvarligt; i New York finns hela världen samlad på ett ställe, det är en mycket inspirerande stad.
