SÖK
MENY
Hon har styrkan att övervinna smärtan
Beatrice Johansson / 60 år
Namn: Beatrice Dorita Johansson, f. Fällman.
Född: 15 september 1949 i Eckerö Storby.
Bor: I Storby.
Gör: Turistföretagare.
Familj: Barnen Veronica, 29, jurist, Angelica, 26, dietist, Christian, 23, snickare med eget företag, och sambon Calle Jansén, busschaufför, med bonusbarnen Tanja, 30 och Nadja, 28.
Födelsedagen: Firas på lördag, den 12 september, med öppet hus på Storby Logi från klockan 18 framåt.
Att ta hand om jobbet och familjen – och försöka se ljuset i tillvaron.
Det har varit utmaningen för Beatrice Johansson.
Hon har levt med kronisk smärta i många år. Det började med en bilolycka 1968 i Västerås, dit hon och fästmannen John Olof hade flyttat när det var ont om jobb på Åland. När parets bil föll ner i ett djupt dike skar hon sönder ansiktet på vindruteglaset, och höger arm skadades svårt. Trots flera operationer blev den aldrig så bra att hon kunde sträcka ut den helt igen.
Då jobbade hon i kassan på en ICA-butik. Men ryggen höll inte längre för det, så hon blev avsynare på Aseas fabrik i Västerås. Maken var byggjobbare.
Det första och efterlängtade barnet kom 1980. När Beatrice gjorde sig redo att gå tillbaka till jobbet upptäckte hon att dottern drabbades av affektkramper, som påminde om epilepsianfall. Då blev hon hemmamamma med dagbarn i stället.
Familjen hade en sommarstuga på 70 kvadrat i Storby och både hon och maken började fundera på att flytta hem. Sommarstugan byggdes ut så att hela familjen skulle få plats, och de köpte ett hus i Storby som stod tomt efter att Eckerö handelslag gått i konkurs. John Olof började bygga om butiken till det som skulle bli gästhemmet Storby logi.
Men innan det stod helt klart fick han beskedet av läkare att han drabbats av cancer. 1990 dog han.
– Det var tufft att bli ensam med barnen, säger Beatrice.
Gav inte upp
Men hon gav inte upp Storby Logi, och hon fortsatte rusta upp hemmet. Det blev en del av sorgearbetet för henne. När det var som värst fick hon bara tre timmars sömn per natt.
– Jag var målare, spacklare och tapetserare, och gjorde så mycket jag bara kunde själv. Jag borde väl ha lagt av när jag fyllde 50, men det är väl den finska sisun i mig som fick mig att fortsätta. När barnen blir stora skall jag ge mig ut och resa, och gå på kurser, tänkte jag.
Men ett tag mådde hon så dåligt att hon inte klarade av jobbet som städare på kommunen, och hon återvände aldrig till det.
– Det var tungt att tappa den sociala biten, kontakten med arbetskamraterna. Plötsligt sitter man hemma och tror att ingen behöver en. Man känner sig värdelös.
Hon talade ut med sina barn, som försäkrade henne att hon är världens bästa mamma – det har hon fått ett diplom på. Och hon är stolt över att ha så omtänksamma och företagsamma barn.
När hon fyllde 57 år bjöd de henne på två riktiga överraskningar – en fest hos Veronicas fästman Christer Eriksson, som bor i närheten, och en greklandsresa. För att vara säkra på att Beatrice skulle ha tid för den såg de till att gästhemmet bokades hela den veckan av ”Norrtälje kommun”. Den bokningen var bara en bluff, men fast Beatrice förstod att något inte stämde så anade hon inte vad som var på gång.
Och resan blev ett fint minne. Att sitta flera timmar i en trång flygplansstol tog på krafterna, men när hon installerat sig på hotellet kändes allting bra och hon reser gärna igen.
Skönt att tala ut
För några år sedan gick hon med i en samtalsgrupp för personer som dras med kronisk smärta.
– Det var tack vare mina flickor. De sade att jag måste ta tag i problemet. Det gav oss otroligt mycket att bara få tala med varandra. En människa som aldrig drabbats på samma sätt kan inte förstå oss, för det är ju inget som syns utanpå.
Den viktigaste lärdomen hon fick med sig hem var att inte stirra sig blind på hindren, utan att hitta lösningarna. Det kan vara en så enkel sak som att hänga tvättlinan lägre när det är tungt att hänga upp tvätten.
Fast barnen har flyttat ut så är Beatrice inte ensam hemma. Sambon Calle finns vid hennes sida, och av sonen har hon övertagit rottweilern Amber.
Den som blir rädd bara av rasens namn bör veta att Amber är den snällaste hunden man kan tänka sig. Men just nu är hon skendräktig – hon är litet rastlös och bär omkring på en hundleksak som om det vore en valp. Beatrice vet inte riktigt vad hon skall göra åt det, men hon hoppas att det går över snart – för när Amber mår bra så mår Beatrice bättre.
– Om jag blivit sittandes här inne hade jag kanske behövt rollator vid det här laget. Amber är min största glädje här i livet just nu. Hon ger mig så otroligt mycket. Hon känner när jag mår dåligt, då slickar och pussar hon mig. Och vi promenerar fyra gånger om dagen!
