SÖK
MENY
Jörgen har sadlat om många gånger
Jörgen Wikstrand, 70 år
Namn: Per Jörgen Artur Wikstrand.
Född: Den 9 februari 1940 i Dragsfjärd.
Bor: På Skrakvägen i Västernäs.
Familj: Frun Maj-Gret, f Leinonen och döttrarna Marina och Camilla.
Intressen: – Livet på hästryggen, att lära gamla tanter använda datorn, och fotografering.
Födelsedagen: Då är han bortrest.
– Herregud vad man har hinna med mycket.
Jörgen Wikstrand tittar på en datorutskrift av sin meritförteckning – den börjar med ”golfbanan Socis”, slutar med ”radio”, och däremellan finns allt från vaktbolag till svampodling.
Vi kan väl börja med det som Jörgen är mest tänd på just nu – ridning. Det började när dottern Marina maken Cristian köpte hus i Sund Tranvik intill islandshäststallet Midgård. Jörgen testade och blev biten (av sporten, inte av hästen).
Midgårds ägare Tove Pahlman undrade om han hade ridit förr.
– Jo jo, sade jag, men det var mer än 50 år sedan. Då smygred jag barbacka på min mosters gård i Esbo. Men det är som att cykla, har man en gång lärt sig så kan man. Jag kände mig genast bekväm på hästryggen. Och hästen känner ju direkt om det är en ovan människa.
Familjen köpte islandshästen Garpur som Jörgen tog många turer med. Men när den började få svårt att hänga med i galopp fick den gå i pension.
Numera rider Jörgen regelbundet på Stall Aftonsol i Hammarland Tellholm. Där det är dressyr- och hoppträning som gäller. Han riktigt lyser av entusiasm när han talar om ridningen, både praktiken och teorin, och han lobbar hårt i tidningen Nyset för att få igång en motionsridningsgrupp inom Mariehamns pensionärsförening. En hög ålder är inget hinder för en ryttare.
– Men den dagen som jag måste använda stege eller pall för att komma upp på hästen så slutar jag nog.
Det lär dröja.
Slapp värnplikten
Nu backar vi till det sena 40-talet. Jörgen var 9 år när hans familj flyttade till Åland. Pappan Odin, som var sjöbevakare, hade varit med i kriget och ville inte att sönerna Jörgen och Torsten skulle behöva uppleva det.
Efter skolan fick Jörgen jobb på Bilhallen hos bilhandlaren Karl Mattsson, också känd som Mek-Matte. Först i verkstaden, och sedan i butiken.
– Kalle tyckte att jag skulle utbilda mig så han skickade mig till Åbo handelsskola. Jag var där två år och blev merkant. Det var dyrt att gå i Åbo men Kalle skickade mig litet pengar då och då. Jag har honom att tacka för mycket.
Men när Karl Mattsson avled gick det så att Jörgen via kontakterna på Bilhallen fick jobb på General Motors i Stockholm, och sedan på MotoAmi i Södertälje. Där hade han nytta av sina finskakunskaper. I Södertälje arbetade många finländska invandrare på Scania-Vabis och när de jobbat ihop till den första bilen gjorde de gärna affärer med en säljare som talade deras språk.
– När jag flyttade härifrån hade jag 800 mark i lön. Min första månadslön i Sverige motsvarade 1.600 mark.
Från bil till bar
Sedan kom kärleken i vägen. På en klassträff på Hamburger Börs i Åbo bjöd han upp Maj-Gret. Det sade klick, och de två enades om att ”flytta halva vägen var” och bo på Åland. Jörgen blev delägare i Bilhallen med ansvar för reservdelslagret.
– Vi sålde tusans mycket av Opel Kadett 1000, det var storsäljaren, men också Opel Rekord och så Vauxhall, som bönderna av någon orsak gillade.
Delägarna hade olika idéer om hur affärerna skulle skötas, så Jörgen drog sig ur företaget. Han var inte sysslolös länge, för krögaren Verner Gustafsson erbjöd ett jobb på baren Neptun.
– Jag behöver en servitör som kan slänga ut en kaffekopp och brännvin till svenska turister, sade han.
Det kunde Jörgen. Efter ett par år flyttade han över till restaurangen Miramar på Strandgatan, och strax innan den stängdes gick han till sjöss på Sliterederiet.
– Jag jobbade i akterbaren på Apollo 3 och har nog inofficiellt guinnessrekord i att åka baklänges över Ålands hav.
När Slite gick i konkurs i början av 90-talet blev Jörgen och frun värdpar på Remmaren i Kumlinge. Efter en säsong där blev han vaktmästare på Arkipelag.
– Vi som jobbade där bildade bolaget Wid-Vakt, vi skötte garderoben och biljettkontrollen. Det fungerade bra några år. Men sedan började man klättra på väggarna, man fick massor av skäll och anonyma telefonsamtal av folk som sade ”dig skall vi märka”.
Sextio ton svamp
Jörgen och Maj-Gret blev svampodlare i Y-Markets gamla butikslokaler i Hindersböle.
– Vi hyrde den av Ålandsbanken och byggde om den, med tre hermetiskt tillslutna odlingsrum. Där simulerade man ett års växtlighet på sex veckor. Ålands grönsaksbolag köpte allt vad vi kunde producera.
På fem år leverererade paret cirka 60 ton svamp.
– Det fanns 6-7 odlare på Åland runt 1990. Och vi höll på tills vi nästan alla måste sluta samtidigt.
Problemet var nematoder, bakterier som kom in i odlingsrummet. Svamparna blev missformade. Det fanns bekämpningsmedel, men de var giftiga och svåra att använda. Så Jörgen och Maj-Gret lade ner odlingen.
Sedan blev han postutdelare, och plötsligt var det dags att gå i pension. Det kan stadens pensionärer vara tacksamma för, för Jörgen har gått in för föreningslivet med liv och lust. Han gör layouten i tidningen Nyset och skriver spalten ”Jörgens tyckor och tänkor”, han har pensionärstimmen i Ålands radio, och pensionärer som vill lära sig använda datorer står i kö för att gå på hans kurser på Röda kors-gården.
Självlärd på dator
Jo, Jörgen är datorexpert också.
– Datorer har jag hållit på med sedan man använde Windows 3.1.
– Hur ser en sådan burk ut inuti, undrade jag. Så jag skruvade sönder en dator, bytte minnet, processorn, grafikkortet – och jag fick det att fungera. Så småningom började bekanta komma till mig när deras datorer slocknade.
Jörgen plöjde igenom alla datortidningar på stadsbiblioteket. Jörgen började beställa billiga komponenter från nätbutiker på fastlandet och bygga datorer, som han sålde till bekanta. I utbyte tog han deras gamla datorer som han rustade upp och sålde. Ingen stor business, men han gillar det.
– Jag skruvar hellre på en dator och löser problem än surfar på internet.
Det bästa med datorkurserna för pensionärerna är att grupperna är små, högst sex personer.
– När jag gick på en av Medis första datorkurser gick det så fort att vi inte hann fråga om sånt som vi var osäkra på.
Hans datorelever vill lära sig ordbehandlingsprogram, och hur man surfar och betalar räkningar på nätet. För den som aldrig varit online är det inte så enkelt.
– Här har de tid att fråga, och jag kan göra en grej igen i slow motion om det behövs. Vi nöter på tills de kan det.
Bjuder på champagne
Paret reser en gång om året till Kanarieöarna eller Medelhavet. Jörgen är speciellt förtjust i Kreta med dess vänliga befolkning, fina natur, varma vatten – och fina ridmöjligheter, förstås.
– Ingen semester utan ett par turer på hästryggen i lite annorlunda natur.
En sjuttioårsdag är ”inget att nojsa om”, säger han. Bemärkelsedagen tänker han ändå fira litet, på playan på Teneriffa.
– Jag bjuder gärna på champagne. Men som vill uppvakta mig får betala resan själv!
