SÖK
MENY
Rita liftade helt ensam i Afrika
Namn: Rita Siv Elisabeth McKigney, född Mild.
Född: den 15 mars 1937 i Mariehamn.
Bor: i Saltvik Toböle, under vinterhalvåret i Aten.
Yrke: pensionerad chaufför, limousinföretagare, guide, diskare, lifterska, äventyrerska.
Familj: änka, har varit gift två gånger.
Födelsedagen: firas på Malta med vänner.
En roman eller en följetong. Ofta skriver vi att de personer vi möter i Pratstunden har mycket att berätta. Detta är bara ”förnamnet” när det gäller Rita McKigney. Efter en dryg timme har hon bara hunnit berätta om det allra första av alla sina år ute i världen. Hon har inte ens kommit fram till Mogadishu och det finns ytterligare 50 år att förtälja om.
– Jag kan stanna en vecka, konstaterar hon och brer ut sig i Nyans intervjusoffa.
Hon är lite barsk och bestämd. Kort i rocken och stadig. Har humor och säkert lite humör därtill. Att hon har lärt sig att ta sig fram bland olika människotyper förstår man snart. Hon berättar ingående, men det finns alltid en poäng hon strävar emot och den levererar hon till lyssnaren i exakt rätt ögonblick. Lite som en stå-uppare.
Kör från Aten
Under den varma årstiden är hon numera bosatt hos vännerna Raili och Allan Korpi i SaltvikToböle.
– Rita var borta under 50 år, säger Raili Korpi. Sedan en dag stod hon plötsligt i trädgården och undrade om det fanns lite ledig plats på vårt klädstreck.
Varje vår tar Rita McKigney den gamla kära blinda pudeln Nicole, under armen, sätter henne i bilen och med henne som enda sällskap bilar hon upp genom Europa, hem till Åland. Under den kalla tiden bor Rita i en förort till Aten. Varje höst kör hon bilen med den blinda pudeln i baksätet tillbaka söderut igen.
Just nu vistas hon tillfälligt på Åland, för ovanlighetens skull på vintern. Det är för att förnya körkortet inför 70-årsdagen.
Att köra bil har alltid varit något hon verkligen tyckt om.
Men vi måste ta det hela från början. Det är bara att plocka fram skolatlasen och försöka hänga med.
Murargränd
Rita McKigney föddes i centrala Mariehamn i en stor syskonskara. Äldre bröder var Raimo och Roine, som numera båda bor i Sverige. En yngre syster Ritva, bosatt i Australien, dog för 16 år sedan. Den yngre brodern Lasse bor i Sund. Ytterligare en bror, Sten, gick bort i unga år.
Föräldrar var Eino och Lempi Mild. Eino var murare och när han tillsammans med murarkompanjonen Virenius köpte sig tomt och byggde sig hus på Klinten fick gatan namnet Murargränd.
– Vi kallade Klinten för ”Sabbatsbrottet” på den tiden. Det bodde så många arbetare här då och alla jobbade också på söndagar, berättar hon. Hindersböle kallade vi ”Karelska näset”, där bodde många finnar.
Med sin pappa talade Rita finska.
– Det blev helt naturligt mitt ”fadersmål”.
Första kvinnotaxin
Efter grundskolan i Sviby skola kom hon in som frielev vid Ålands lyceum.
– Men jag var det som kallades ordblind, det som numera heter dyslexi. Jag klarade inte rättskrivningen alls utan måste sluta skolan. Jag hade då inte lärt mig ett endaste ord engelska. Fast nog klarade jag mig ändå ute i världen.
Rita McKigney flyttade till Stockholm och arbetade först i en handelsträdgård. Sedan blev hon en av de allra första kvinnorna som körde taxi i Sverige. Hon började som 21-åring.
– Jag ville ha ett arbete där jag fick lika bra betalt som männen. Och så fick jag dricks därtill. Jag har alltid tyckt om att köra bil. Jag var helt ung, ja, alldeles för ung egentligen, bara barnet, när jag lärde mig köra bil där hemma.
Hon gifte sig också för första gången i Stockholm, men hon var ung då och vill inte prata om det äktenskapet i dag.
En kjol för två
Med en väninna, rikssvenskan Elsie Huber, kläcktes idén att söka till en guidekurs. De ville bli reseledare på Mallorca. Men båda kuggade på spanskan.
– Då fick vi i huvudet att vi skulle bo ett år i Spanien och lära oss språket. Vi liftade ner och fick den allra sista etappen i Frankrike till Barcelona lift med en bil där bagaget lades på taket innanför några räcken. Vi sjöng och hade trevligt inne i bilen, men när vi kom fram fanns inte en enda väska kvar på taket! Vi kom till Spanien med bara kläderna vi gick och stod i. Men inte ville vi komma hem då med svansen mellan benen. Nej, vi fortsatte lifta söderut.
Det blev en mängd ströjobb, bland annat apelsinplockning. Flickorna hankade sig fram.
– Vi fick ihop pengar till ett kjoltyg och vi sydde oss en kjol som vi turades om att använda. Elsie, min kamrat var lång, så när jag skulle ha kjolen efter henne måste jag vika upp midjan.
Flickorna ville vidare. Nu fick de för sig att lifta till Ritas syster Ritva, som då bodde i Kairo i Egypten. Via Marocko gick färden till Libyen. Men där var det stopp. Tullarna påstod att Ritas pass inte gällde i landet.
– Vi for till Tunis och ambassaden där. Ett intyg skulle skrivas och vi skulle äta middag med honorärkonsuln. Men honom smet vi ifrån och började gå mot gränsen. Det var öken, helt tomt på folk, inte en bil i sikte. Vi började törsta mer och mer. Först mitt på dagen nästa dag såg vi något glimma långt långt bort ovanför en sanddyn. Det var en tom skola och bredvid den stod ett oljefat med vatten och en liten plåtburk att dricka ur. Vi drack massor. Riktigt drog i oss. Strax efteråt såg vi första bilen på länge, en bil full med ”oljeänkor”. Hela trunken hade de packat full av läsk och coca-cola!
Ost på arabiska
Efteråt blev Elise allvarligt sjuk av vattnet de druckit. Men hon repade sig småningom. Och efter mycket om och men kom de till Kairo och sedan småningom till Beirut och Libanon. Här fick Rita ett arbete hos företaget ”Danish food”.
– Jag demonstrerade dansk mat för araberna.
Så rabblar Rita en lång ramsa på ett för reportern helt obegripligt språk. Det är arabiska och det betyder ”kom hit och smaka på god dansk ost”.
En tid var hon också reseledare för ”ABC-resor” och fick bland annat besöka Betlehem och Jerusalem med skandinaviska resenärer.
– Petra nära Röda havet är ett av de vackraste ställen jag varit på.
Det blev krångel med arbetstillstånd och det var dags att dra vidare. Hon for på Nilen med tre franska pojkar och hon vande sig allt mer att vara den enda vita kvinnan i olika bussar och på hotellen.
– Det gällde att förstå skillnaden mellan hotell och bordell. Det var inte alltid så lätt. Det fanns också hotell, jag minns ett i Sudan där det var plus 50 grader varmt, där gästernas sängar stod ute på gården och alla låg och sov under stjärnorna på natten.
En plantageägare i Etiopien minns hon också.
– Han hade träffat på mig sittande vid vägen och sagt att om jag inte hade fått lift innan kvällen så skulle jag få övernatta hos honom, hemma i hans föräldrahem. Han kom tillbaka som han lovat och bjöd på den lyxigaste övernattning jag fått i hela mitt liv. Det var en stor och modern bungalow och det fanns betjänter och fina sängar. Och månen sken och middagen var underbar. Och där satt jag mitt i denna lyxtillvaro med all denna förfärande fattigdom runt omkring.
Första vita kvinnan
Småningom träffade hon den amerikanske oljeingenjören George McKigney och de båda blev ett par. De gifte sig, faktiskt i Åbo.
– Inför besöket i mitt hemland hade jag påstått att här varken fanns tiggeri eller tjuveri. Båda dessa saker fick jag minsann äta upp.
Med maken fick Rita följa med runt om i arabvärlden. Hon minns speciellt en resa till Oman där hon var den första vita kvinnan i inlandet och fick sitta mellan shejken och maken vid bordet. Det vanliga var annars att kvinnorna stannade på tröskeln i denna kulturkrets.
George blev sjuk och önskade arbeta i Somalia. Den sista tiden tillsammans tillbringade paret i huvudstaden Mogadishu.
Limousinservice
Senare bosatte sig Rita i USA i Houston där hon började köra taxi. Men så tyckte hon det var dags att satsa lite mer och inköpte den första limousinen. Hon startade ett företag och basade som mest för sju limousiner med chaufförer som körde på beställning i staden.
Drygt 20 år blev det i USA innan hon flyttade till Aten.
Varför är du så äventyrlig?
– Jag vet inte egentligen, funderar hon. Kanske tyckte jag inte att jag hörde hemma riktigt någonstans. Nu känns det som att där min tandborste är, där är mitt hem.
Skulle du rekommendera ungdomar att lifta i dag?
– Nej, absolut inte. Det har kommit alldeles för mycket droger nu för tiden. Tyvärr. Det finns europeiska flickor som liftat i USA och kommit hem igen, styckade i 20 delar. Nej, den som vill fara ut i världen i dag ska tågluffa. Det är säkrare.
