SÖK
MENY
Ser både idyllen – och baksidan
Anne-May Pehrsson, 70 år
Namn: Anne-May Elisabeth Pehrsson, född Danielsson.
Född: Den 5 juni 1940 i Jomala Södersunda.
Bor: I Sund Tranvik.
Yrke: Pensionär, tidigare jordbrukare, primärskötare och politiker.
Familj: Änka efter Karl-Johan, som avled i höstas, dottern Mona, med man Simon och barnen Jonathan och Julia, sonen Kenneth, som dog 1982, och tvillingflickorna Marina och Marika. Marina är gift med Dan och de har barnen Frida och Anton. Marika är sambo med Per-Ove och hon har barnen Jessica och Andreas.
Födelsedagen: Firas med öppet hus söndagen den 6 juni hemma på Norrgårds i Tranvik från klockan 14.00.
Tranvik är en vacker by. Hundkäx och midsommarblommor vajar i solen, hästar står i hagen och typiskt nog ligger midsommarstången nerfälld på marken mitt i byn just nu.
Anne-May Pehrsson har varit och hämtat posten. Vi följs åt till Norrgårds och hon visar på den överraskande gröna dalgång som finns liksom på baksidan av huset och dessutom på det fiffiga och färgglada kjolskydd hon själv virkat till sin cykel och satt fast med gem på stänkskärmen. Så bjuder hon in till köket. På köksbordet: en bukett liljekonvaljer.
– Ja, nu är jag ensam kvar i detta stora hus, suckar hon.
Ingen skam
Man förstår att det genom åren varit full fart i detta kök, först bodde svärföräldrarna där tillsammans med det nygifta unga paret och småningom kom barnen, med sitt liv och kiv. Anne-May födde faktiskt fyra barn på tre och ett halvt år.
Vi pratar om idyllen, men vårt samtal rör sig också om det som inte syns i idyllen. Det man inte pratar om.
För många har Anne-May blivit mamman som miste en son genom självmord. Det vari jultid, han var bara 19 år. Hon har öppenhjärtigt berättat om allt som hände i offentligheten.
– Det har varit mitt sätt att ge Kenneths korta liv och död en mening, säger hon. Många har hört av sig till mig genom åren och berättat om anhörigas självmord och hur tungt det varit att hålla det hemligt. Jag tycker att skammen måste lyftas bort från familjerna i sådana här fall.
Fem självmord
Hela livet förändrades efter den julnatten. För henne blev det ett sökande efter det goda i livet. I dag kan hon se att sorgen på sikt gav styrka och mod att hävda sig själv och att familjen fick en tätare gemenskap med mer närhet.
– Saknaden finns, men sorgen har lindrats, sammanfattar hon.
Hennes råd till de som är tonårsföräldrar i dag är att våga fråga, våga gå nära och att hålla pratet igång, hela tiden. Hon skräms av det hon hör skrivas om självmord på nätet.
– Det kan trissa igång tankar hos deprimerade. I vår vackra by här i Tranvik var det faktiskt så att fem personer valde att ta sina liv under en 20-årsperiod.
Grät en dag
Det var som 13-årig Jomalaflicka Anne-May kom till Sund och Tranvik.
– Jag grät en dag för jag ville inte flytta ifrån mina kamrater. Men sedan var det bara att sätta igång med arbetet på gården.
Redan som 12-åring bodde hon i veckorna i stan, där hon läste in realen.
Det blev sedan en yngling i granngården som hon föll för och med honom for hon ofta på danssoaréer. Hon älskade och älskar alltjämt att dansa.
Första kvinnan
Efter småbarnsåren längtade hon ut. Kanske kände hon att möjligheter att påverka fanns mer utanför köket, där svärföräldrarna styrde om det mesta.
Hon blev den första kvinnan som blev kommunfullmäktiges ordförande. Det var 1979. Då hade hon börjat med skolnämnden och redan flera år suttit i kommunstyrelsen.
1979 blev hon också suppleant i landskapsstyrelsen, det som numera heter landskapsregeringen, och senare satt hon två mandatperioder i landstinget, nuvarande lagtinget.
– Att det blev centern var självklart för mig, landsbygdsfrågorna ligger mig närmast hjärtat.
Emot dagis
Men feminist? Nej tack. Det vill hon inte kalla sig och avslöjar att hon var emot daghem en gång i tiden.
– Till en del har jag ändrat åsikt genom åren. Men jag tycker det är emot naturen att kvinnor ska sitta med mjölkstinna bröst på jobbet medan mannen är hemma med spädbarnet. Jag ser det som en förmån att kunna ha barnen hemma, men jag har också insett att det inte går för en familj att leva på en lön numera.
Feminismen innebär för henne att kvinnorna blir som männen. Men självklart vill hon att lika lön ska gälla för lika arbete.
Anne-May konstaterar också att tiderna har ändrats.
– Karl-Johan bytte aldrig en blöja på barnen, däremot bytte han nog på barnbarnen och älskade att passa dem.
Aktuella frågor
Numera ser hon på de politiska frågorna på lite håll. Vi testar henne i några aktuella frågor.
Kommunsammanslagning:
– Där är jag konservativ. Jag vill att Sund ska vara Sund. Det är dels känslomässigt, dels vet jag att en sammanslagning inte innebär några större ekonomiska vinster.
Golfbana på Stornäset:
– Där är jag positiv. Det ger fler arbetsplatser och gör Åland mer attraktivt för turister. Dessutom går marken lätt att återanvända för åkermark, den dag det behövs.
Skärgårdstrafiken:
– Det var alltid så svårt att få ihop turlistorna i landskapsstyrelsen. Skärgården är dyr, men en rikedom att ha.
Föglötunnel:
– Nej. Det är för liten folkmängd på Föglö. Däremot ligger en bro över Prästösund närmare till hands.
Inflyttning:
– Den är bra, men man ska ta seden dit man kommer. Det ska inte bli som i Sverige att det bildas kolonier med olika kulturer här. Jag har svårt att tänka mig kvinnor i burka i Mariehamn. Men jag är generellt emot förbud. Det är bättre om det sunda förnuftet får råda.
Rattfylleriet:
– Det borde bli strängare straff för dem som kör i fyllan flera gånger om, och dessutom för våldtäkter och misshandel.
Lantråd?
Om du skulle bli lantråd för en dag med gott om pengar – vad händer då?
– Oj, då tänker jag först på sjukvården. Den behöver mer resurser. Jag är kluven inför detta med privat vård. Den är ju bra för dem som har råd, men alla har inte råd, och därtill så slukar den specialisterna. Jag är rädd för att vi kan få privatförsäkringar för sjukvård som i USA. Så vill vi inte ha det.
Lisa för själen
Men nu är hon inte lantråd, dock ordförande för Marthorna i södra Sund och ordförande i hembygdsföreningen i Tranvik. Hon sjunger med i Tranvik Qvinns och deltar gärna i Dansens vänners danskvällar.
– Dans är så bra motion, man slutar inte dansa förrän musiken tystnat hur trött man än är. Dans, musik och sång är en lisa för själen.
