SÖK
MENY
Sextioåringen som bara är trettiosju
Mosse Wallén fyller 60
Namn: Carl-Erik Mosse Wallén.
Född: Den 1 maj 1951 i Sollefteå.
Yrke: Journalist på Dagens Industri.
Bor: Norragatan i Mariehamn och övernattningslägenhet i Stockholm.
Familj: Hustrun Ann-Sofie, sonen Marcus och hans sambo Camilla, dottern Minna och hennes sambo Manne.
Födelsedagen: Firas i Venedig. Den som vill uppvakta får gärna komma dit.
Ända sedan barndomen har han kallats Mosse, så därför la han till namnet för över trettio år sedan.
– De enda jag delade namnet med i riket var en massa katter och en nu avliden riksbög som kallades ”Monsieur Mosse”. Honom upptäckte jag när jag läste till journalist i Helsingfors. Men på Åland var vi flera stycken; Mosse Hellström, Mosse Weber och legendariske Hbl-korrespondenten Elis Mosse Fogde, säger Mosse Wallén och skrattar.
En period i livet kallades han också Lill-Mosse, eftersom den lite större Mosse Hellström också växte upp på sjukhusområdet i Mariehamn.
– Men det där är glömt och begravet nu!
För den som tror att Mosse Wallén är en ”Lill-Mosse” som inte sticker ut hakan tror fel. En gång journalist, alltid journalist. Mosse kopplar inte bort sitt yrke när han är ledig.
– Journalist i någon mening är jag nog hela tiden, säger han.
Men när han inte jobbar har han ett stort fritidsintresse: läsning. Det slinker ner allt från deckare till företagsbiografier. Ibland läser han till och med böcker som han inte ens tycker är bra.
– Har jag väl börjat så läser jag klart.
Så mycket egna böcker har det inte blivit för Mosses del, även om han funderar på det. Hösten 1999 skrev han en bok om Nokia tillsammans med sin vän Stefan Bruun.
– Det är klart att alla vill skriva den stora boken om livet, kärleken och döden, men oftast blir det bara planer, säger han.
Historien om sjöfarten
Hans önskan skulle vara att läsa en företagsbiografi som inte är hårt styrd av den sittande ledningen inom bolaget.
– Ofta blir det bara dekorativ sk-t av alltihopa. Man vill göra om företagets historia, framhäva sig själv och gömma undan tillkortakommanden.
Han skulle vilja se en uppföljare till Georg Kåhres ”Den åländska segelsjöfartens historia”.
– Den skulle heta ”Den åländska sjöfartens historia” och vara skriven av en journalist som fått tillgång till all information inom alla rederier.
Mosse har i tanken redan planerat ett releaseparty.
– Boken skulle ges ut i samband med en nyöppnad sommarutställning på Ålands museum, eller kanske ännu hellre i det nya sjöfartsmuseet, där alla åländska fartygsmodeller skulle ställas ut. Det måste finnas hundaratals modeller på rederikontoren och ute i stugorna. Tänk så fint det skulle vara!
Mosses intresse för sjöfarten växte fram under barndomens somrar på Lagneskär utanför Mariehamn där han såg färjorna göra entré och utvecklas under 1960-talet.
– Först var båtarna märkliga farkoster och sen blev de större och större och mer lockande. Färjtrafikens utveckling var fantastisk, inte minst sedd med den lilla pojkens ögon, säger han.
Världsbäst på svenska
En annan idé han har är att ålänningar ska bli världsbäst på svenska språket. Förut hade han drömmar om en tolkskola, belägen på de åländska öarna, som hela världen kunde ringa när de behövde en tolk. Men sedan begränsade han sig till att hoppas på en storsatsning på svenskan istället.
– Svenska språket är grundpelaren i självstyrelsen, men om man lyssnar till hur många ålänningar talar svenska blir man bedrövad. Svenskan på Åland kläms mellan allt slarvigare svenska från både Stockholm- och Helsingforsregionerna. Vi borde ta upp kampen för svenskan, satsa på fler lektioner i skolorna och drilla våra barn i språket.
Han avfärdar språkforskares synpunkter om att ”ökande språkgrodor” betyder att ”språket utvecklas”.
– Jag tycker också att språket ska utvecklas, men utveckling är inte att vi godkänner att folk lämnar bort eller använder fel prepositioner.
Han tror att en stillsam styrning av språket kommer att leda till ett uppsving för svenskan. Som han vill att ålänningarna ska bli världsbäst på.
– Vi ska att bli den vackra språkrosen som blommar i Östersjön, säger han.
Vågar fråga
I dag jobbar Mosse Wallén som allmänreporter på Dagens Industri i Stockholm. Han tycker att just allmänreporter är det finaste en journalist kan bli.
– Då hoppar man mellan precis vad som helst och slipper bry sig om hur tidningen ska fyllas eller redigeras. Det finns andra som är mycket bättre på det.
Oavsett om det handlar om privatlivet eller jobbet är Mosse inte rädd för att ställa de dumma frågorna – de frågor som han ofta tycker att journalister i allmänhet missar.
– Det kan handla om ett ord som man uppenbarligen inte begriper och som man sedan måste gå hem och ta reda på istället för att ta vara på tillfället och fråga direkt.
Själv börjar han känna sig varm i journalistkläderna, för riktigt trygg i yrkesrollen tror han inte att han kan bli.
– När jag går till redaktionen efter ett jobb vet jag att det oftast blir ganska bra, men jag kan naturligtvis aldrig slappna av helt, säger han.
Men visst har Mosse blivit tryggare med åren. När han fyllde 30 hade han en stor livskris, men nu tycker han att livet känns riktigt bra.
– När jag var liten tyckte jag ju att folk stod med ena benet i graven vid 30, men det är faktiskt roligt att bli äldre.
Han tycker att han i och med stigande ålder inte behöver bevisa så mycket längre.
– Om någon ängslas kan jag upplysa om att det inte är någon stor sak att fylla 60. Vid den här åldern känner jag mig som 37 eller 38 år. Alltså mitt i livet.
