SÖK
MENY
Stark, frisk, pigg! Och 70!
Namn: Marita Alexandra Eklund, född Mäkelä.
Född: Den 3 juni 1940 i Mariehamn.
Bor: I Finström Strömsvik.
Yrke: Pensionär, äppelodlare, närvårdare.
Familj: Maken Göran, sonen Niclas med fru Lena och deras barn Ia och Nea samt dottern Tove med sambo Micke och barnen Linnéa, Fanny, Didde och Anna.
Födelsedagen: Firas inte nu, utan senare. ”Det ska vara roligt med kalas, därför flyttar vi fram det tills de nuvarande problemen med Görans hälsa är lösta. Vi väntar på att han ska kunna gå igen,” säger jubilaren.
Hon är stark, frisk och pigg. Det säger hon själv. Och det är tur det. Hon har nämligen viktiga uppgifter att fylla.
Man slås av viljestyrkan, öppenheten och rätframheten.
Marita Eklund var en gång en bortskämd flicka som fick ta itu med det handfasta livet på landet. Hon var en gång en medelålders bankanställd dam som fick läras upp av de unga flickorna på kontoret och nu när hon borde få vila ut efter ett innehållsrikt liv vårdar hon sin käre make i hemmet morgon, middag, kväll. Och natt.
– Jag kan inte annat, säger hon med eftertryck. Den viktigaste av allt är att Göran mår bra. Inte är det enkelt, inte, att vara vårdare dygnen runt med allt vad det innebär. Men. Man klarar många gånger mer än man tror.
Far som en jo-jo
Det var 1996 som maken Göran insjuknade så allvarligt att han inte kunde arbeta mer. Samma år gick Marita i pension, det vill säga hon blev hemsjuksköterska. Numera är Göran rullstolsbunden.
– Vi har hela tiden hopp om att han ska kunna gå igen. Jag far runt som en jo-jo och skjutsar honom till olika behandlingar.
Makarna är kulturellt intresserade och tycker om att umgås med vänner. Men numera kommer de inte i väg på så mycket nöjen och ska de hälsa på hos folk gäller det att räkna trappstegen framför dörren.
– Jo, man blir bunden och man måste stå på sig. Det är ingen som direkt kommer och talar om för mig vad jag som anhörig har för rättigheter. Jag kan omöjligt släppa honom nu. Som tur är har Göran och jag alltid stått varandra nära. Han säger faktiskt varje dag, ännu efter 47 år äktenskap, att han älskar mig.
Roade sig
De träffades på Miramar 1959. Marita var nyss hemkommen efter nio månader i Sverige.
– Jag tyckte om dans. Det var en rolig tid. Nu är jag nöjd med att jag hade ett så roligt och gott liv som ung.
Det dröjde fyra år innan bröllopsklockorna slog. Under tiden arbetade Marita med att sälja både kläder och skor i olika butiker i Mariehamn.
– På den tiden när man sällskapade bodde man kvar hos sina föräldrar och roade sig tillsammans. Numera flyttar ungdomar ihop tidigt och roar sig var och en för sig.
Bortskämd
Året var 1963 och stadsflickan kom till landet, till Strömsviks säteri. På den tiden fanns grisar och får på gården, men mer och mer tog äppelodlingen över.
– Jag var bortskämd. Jag var näst yngst av sju syskon. Mamma krävde ingenting av mig, själv har jag varit tuffare mot barnen. För man mår bra av lite utmaningar och motstånd. Det har jag märkt.
Pappa var galeaskeppare och tyckte det viktiga var att barnen skulle lära sig arbeta och bära sig åt som folk.
Ingen klagar
Många år, närmare bestämt 38 år, var hon hemma med barnen och hade också en period dagbarn. Sedan bar det ut i yrkeslivet igen. 1978 började hon på Ålands byggkonsult och kom senare till Ålands sparbank.
Då var hon noga med att de tonåriga barnen också skulle ställa upp i hemarbetet. Principen var enkel:
– Den som kommer hem först lagar mat och ingen klagar. Det gick jättebra och de är duktiga i köket i dag.
Familjens sammanhållning har hon hållit hårt på. Söndagsmiddagen var viktig, då skulle alla samlas. Nästan lika viktig var vardagarnas gemensamma måltider.
Lära sig
Numera är det arbetet med äppelträden som utmanar henne.
– Jag gödslar. kör bort ris och tycker om traktorarbete, men beskära och bespruta gör vår son som bor en liten bit bort.
Som mest har skörden bestått av 20 ton äppel, nu för tiden blir det mellan 15 till 17 ton.
– Pensionerna är inte så höga så det blir ett välkommet tillskott i kassan.
Trädgården trivs hon fint i. Arbetet där är hennes avkoppling och terapi.
Inte för inte verkar följande utsago vara som något av ett motto:
– Det som ska göras måste man lära sig. Så är det bara.
