SÖK
MENY
Trivs bäst hemma med sina sexton katter
Fakta/Stina Rautelius 50 år
Namn: Stina Marlene Rautelius.
Född: den 9 september 1959 i Hammarland Samuelstorp.
Bor: i Hammarland Tellholm.
Familj: maken Mikael Hoikka. I familjen ingår även sexton katter.
Yrke: kokerska vid Ängsbackens daghem.
Födelsedagen: firas i arbetets tecken med barnen och personalen på Ängsbacken och sedan med fest för inbjudna gäster den 21 november.
Vindarna från Ålands hav och en fantastisk utsikt möter den som hälsar på hemma hos Stina Rautelius.
Här på Tellholm har Stina bott sedan 18-års ålder. Det ursprungliga huset var litet, sedan dess har rum efter rum byggts till och som bäst pågår ännu en utbyggnad.
– När vi är klara med det här projektet så syns inget av den ursprungliga stugan, berättar Stina, när vi stiger in i huset för en Pratstund.
Direkt innanför ytterdörren får vi ett varmt välkomnande av några av hemmets katter. Totalt sexton stycken är det nu som bor här tillsammans med Stina och Mikael och alla sexton är kära familjemedlemmar som har namn och helst ska sova inne på nätterna.
Varifrån kommer denna passion för katter?
– Det var egentligen Mikael som vill ha katt först, inte jag. Men så såg jag en lapp på Mattssons i Godby som visade en bild på ”Murre” som sökte ett nytt hem – sedan var jag fast. Det är inte så att jag samlar på katter, utan jag tror helt enkelt att de har det bäst hos oss.
Stina Rautelius är utbildad kock från Sjömansskolan och jobbade flera år till sjöss, men efter ”Murre” och de andra finns inte längre möjlighet att tillbringa långa perioder borta hemifrån.
– Jag var egentligen alldeles för kort tid till sjöss, det var ett mycket bra jobb. Det var inte glamouröst på något sätt, jag jobbade ju på last- och tankbåtar, men sex månader i taget var jag på jobb och sedan tre månader hemma.
Svart Puccini
Familjens senaste tillskott, den svarta Puccini, följer vår Pratstund med stigande intresse. En penna som med viftande rörelser flyter fram över ett block är väldigt lockande för en kattunge.
– Våra katter får inga egna kattungar eftersom alla är kastrerade och när två av våra katter dog i vintras tänkte vi inte ta några fler. Men då träffade vi lilla Puccini, vars mamma hade dött, och inte kunde vi lämna honom. Han behövde oss och vi behövde honom, säger Stina.
Puccini var ju en italiensk kompositör. Finns det en tanke med namnvalet?
– Jo, jag tycker mycket om Italien. När vi kom till hamnen i Trieste med fartygen var det som att komma hem. I arabländerna däremot var det alltid så smutsigt och en kokande hetta.
Men det var inte resor och möjligheten att se exotiska länder som lockade Stina att gå till sjöss som 18-åring.
– Nej, det var möjligheten att få vara hemma och ledig. Att vara hemma och nära familjen har alltid varit viktigt för mig, så jag grät när jag skulle åka ut på jobb. Men jag är stolt över att jag ändå klarade av det, berättar Stina.
Så fritiden tillbringar hon helst hemma, hjälper sina tvillingbröder i jordbruket, hugger ved och fiskar.
– Jag vet att jag är tråkig och jag trivs med det, säger Stina, som berättar att hon gärna skulle vilja ha en begagnad roddbåt till födelsedagspresent
– Så att jag själv skulle kunna ro ut med näten.
Född i pärontiden
Efter födelsedagen ser hon fram emot två veckor semester, som hon tänker tillbringa på potatisupptagaren.
– Jag brukar säga till min mamma Linnéa att vad är det för fason att föda barn mitt i päronupptagningen, men det ligger ju i släkten. Hon är själv född 6 september, säger Stina.
Under sina 50 år har Stina följt med utveckling av bruket av Hammarlands sandiga åkrar.
Hon minns när säden slogs med lie och kan ännu i dag laga kärvar om det skulle behövas. Hemgården hade ingen egen arbetshäst, men man lånade av andra innan traktorerna kom.
Jordbrukare på heltid var dock inget alternativ för Stina Rautelius.
– Jag tycker om att jobba i jordbruket, det är arbetsamt men man känner att man verkligen gjort något. Men vi kunde inte alla försörja oss på det, man måste ha många olika ben att stå på. Så är det på Åland.
Ta vara på livet
Att arbete hårt och vara noggrann var således inget som Stina Rautelius skyggat för. Men i och med första katten ”Murre” kände Stina plötsligt att någon var beroende av henne, som behövde henne för att klara sig.
– Jag arbetade helst väldigt mycket och skulle nog ha kunnat jobba ihjäl mig, men genom katterna lärde jag mig att livet är kort och det gäller att ta vara på dagarna. När jag sprang runt här hemma, på den tiden var det väldigt viktigt för mig att allt var välstädat och perfekt hela tiden, så bet Murre mig i benen. Jag riktigt kände hur han tänkte ”sluta skena”, säger Stina.
Alf Robertsons låt ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” har gett Stina inspiration att sammanfatta sitt eget liv.
– För mig är det i stället katter, päron och Tillbaka till Aidensfield, säger Stina med ett skratt.
