SÖK
MENY
Wilhelm, 90, täljer ännu fästmansgåvor
Vi sitter i salen på Nygårds. Vi är i Eckerö Marby och har vikit ner från gamla postvägen till detta rejäla bondställe precis där vägen kurvar sig som värst. Detta är ett gemytligt gammelmansrum med uppslagsböcker och fotoalbum i bokhyllan, gamla jordbruksredskap på väggarna, trävettar på spiselkransen, fotografier med grånande förfäder överallt.
Vänlig och rar, är han, Wilhelm Karlsson, den blivande 90-åringen. Helt klar i skallen och berättarglad.
Han har några handskrivna lappar med snirklig handstil i nävarna.
– Jag skrev några stolpar i morse när jag drack kaffe, förkunnar han. Du får göra var du vill av det.
Nygårds
Så börjar berättandet:
Mina föräldrar träffades i USA och gifte sig där. Mamma flyttade tillbaka till Åland 1922. Med sig hade hon tre barn, mina syskon, födda 1914 och 1916. Men jag minns ingenting av resan, jag var ju bara två år då. Här i Eckerö bodde vi hos mormor och morfar i Överby. Efter två år kom min pappa efter, men jag hade inget minne av honom. Den som jag skulle kalla pappa var en främling för mig. Han var ursprungligen från Föglö Bråttö.
År 1925 köpte mina föräldrar detta ställe Nygårds och vi flyttade in.
– Hänger du med ännu? Intresserar det dig?
– Jo självklart, det är intressant.
– Då fortsätter jag, säger han och bläddrar i sina papper.
Livligt i Marsund
På den tiden hade vi inga bilar eller traktorer, bara hästar. Det gick en färja över Marsundet. Det var ett söndagsnöje att gå ner till stranden och se på Marsundsfärjan. Den var egentligen en pråm, bara, med en motor på sidan. Den förste föraren var Hugo Nordin från Marby. Ibland fick vi åka med över. Det var livligt i Marsund då, kuttrar och galeaser for igenom.
Senare flyttade färjan till Öra och blev vajerfärja. Det måste ha varit i början av 30-talet.
– Hinner du med?
– Jo, jo.
Buss till stan
Senare kom en riktig färja och den kördes i landskapet regi. Färjföraren var en Holmberg, folk sa bara så, Holmberg, han var inte från trakten. Han avlöstes av Frans Lindström och Uno Ekblom, han som körde med en egenhändigt byggd motorbåt över Atlanten sedan, och Valter Andersson, som följde med till Öra och arbetade där fram till pensionen.
1926 eller något år efteråt startade Elis Andersson en daglig busslinje till Mariehamn. Men när det var storm gick ingen färja och således ingen buss heller.
Kollämpare
1937 for jag ut på sjön, på Algot Johanssons ångbåt Advance. 1939 kom jag hem och då var allt förändrat. Det var militärer i bagarstugan som byggde kanoner i skogen. Man fick inte gå till skogs, men det gjorde jag ändå, och blev fasttagen. Men ingenting mer än så hände.
De skulle bygga fyra kanoner, men bara en blev färdig för eldgivning. Den riktades söderut och all skog höggs ner där.
Hösten 1939 for jag till sjöss igen, med Kyrsta, jag minns ej säkert vilket rederi det var. I alla fall blev vi internerade i Hamburg och fick ligga där i sju månaders tid. Vi var kvar ombord i hamnen. Det var kallt som holins och vi visste inte om vi alls skulle komma därifrån.
På sjön började jag som kollämpare och blev sedan eldare och smörjare.
Efter dessa äventyr stannade jag på landbacken och bildade familj. Vi hade jordbruk med kor, hästar, grisar och vi odlade gurkor och allt möjligt. Vi byggde fyra sommarstugor för uthyrning och detta fortgick i 50 år, men nu är allt slut. Nu håller jag bara på med rockbladstillverkning som hobby.
Fästmansgåvor
Jag såg hur mormor lindade lin på rockblad. Det var en konst som kunde ta både timmar och dagar i anspråk. Sedan spann hon i spinnrocken och vävde slutligen ihop trådarna till tyg. Jag har ett lakan som mormor har vävt.
Nu har jag gjort över 50 rockblad. De är gamla fästmansgåvor med många gamla symboler på. Det var min skolkamrat Astor Seffer som allra första visade mig hur man gör. När han avled i mitten av 1980-talet tog jag vid. Jag målar dem själv också. Det tar en vecka att få ett rockblad färdigt. I fjol gjorde jag fyra stycken.
– Det var väl det hela det. Int vet jag om det är något att skriva om.
Wilhelm lägger papperna på bordet.
Under 20 år arbetade Wilhelm som timmerman, först i privat regi, senare för ett byggföretag. Han var bland annat med om att bygga Självstyrelsegården, Ålands museum och polishuset. Han gick i pension 1986.
Måste vara nöjd
Du har fått leva ett långt liv. Hur tycker du allt har förändrats under den här tiden?
– Jo, det är mycket det. Aldrig kunde man tänka sig att det skulle bli som det blev. Förr hade vi egen mjölk och egen smör, nu köper de mjölk i pappersburkar. Och vägarna har förändrats. 1950 köpte jag bil och var bland de allra första som tog körkort i byn. Det gjorde man hos Rainer Mattsson i Mariehamn.
– Mina båda äldre syskon for tillbaka till Amerika och blev där. Min syster dog nyligen, det är tomt efter henne, hon var klar i skallen och jag brukade ringa en gång i månaden och prata med henne.
Du bor kvar ensam i huset och du ser pigg ut.
– Det är skenet som bedrar.
Men du får hemtjänst och maten hit väl?
– Ja, numera orkar jag ingenting, jag måste leja folk för att få något gjort. Men man måste vara nöjd, när man nu en gång ställt till och blivit så här gammal.
