SÖK
MENY
Här kan Petra bara vara
Petra Eriksson 40 år
Namn: Petra Lea Isabel Eriksson.
Född: den 30 maj 1970 i Mariehamn.
Bor: i Mariehamn Strandnäs.
Familj: maken Paul ”Pålle” Eriksson, sönerna Jesper 18 år, Arvid snart 14 år och August 1,5 år samt bonusbarnen Jennie 21 år, Alex 19 år och Josefin 17 år.
Yrke: Primärskötare, spaterapeut och fotvårdare.
Intressen: stug- och båtliv, fotografering, motion och hälsa samt familjen.
Födelsedagen: firas med Öppet hus den 28 maj hemma på Knappelstensvägen från klockan 17 och framåt. Det bjuds på mat och dryck. Jubilaren undanber sig uppvaktning med blommor, eftersom familjen åker bort två dagar efter festligheterna.
Det doftar svagt av salt och hav när vi stiger ur bilen ner vid sommarstugan i Eckerö Skag. ”Paul Harbour” står det så fyndigt på skylten som hälsar oss välkommen.
Hit åker Petra Eriksson så fort hon har chansen och det är här hon vill träffas när det är dags för en liten Pratstund inför 40 årsdagen.
– Det är som om jag inte förstår att jag ska fylla 40 år. Jag är ju inte gammal. Kanske är det på grund av August. Jag fick mitt första barn när jag var 21 år och jag känner mig likadan nu som då, funderar Petra, medan hon försöker hålla ögonen på den pigga 1,5-åringen som glatt håller tempot uppe där han springer på gården.
– I jobbet träffar jag många äldre människor och de känner sig ju lika unga på insidan som alltid, då blir det ju frustrerande när kroppen inte fungerar. Jag tror åldern bara är en siffra.
Till USA
Vi strosar ner mellan björkarna och bastun. Med glimten i ögat har någon skrivit ”Hell ”på dörren in till bastun, för här brukar det vara hett som i h – lvetet.
– Barnen badar i princip varje kväll och hett ska det vara, gärna 120 grader minst, säger Petra.
Stugan i Skag ägs egentligen av svärmor, men hon besöker Åland ungefär en gång per år och ser med glädje att familj och barnbarn fyller stugan med liv.
– Hon är numera gift med en amerikan och bor i USA. I slutet av maj åker vi dit för att hälsa på. Vi brukar åka ungefär en gång i året.
Båtfolk
– Brrrrrr, säger August, medan han försöker klättra ner i snurrebåten som ligger uppdragen på stranden.
– Jo, det är pappas båt, säger Petra.
Det här är dock den betydligt mindre av maken Pauls båtar. Paul ”Pålle” Eriksson är en av de sista torskfiskarna i landet och med fiskebåten ”Klondyke” är han ute på Östersjön och fiskar fem veckor i stöten, för att sedan vara ungefär tre veckor i land.
Under sina hemmaveckor skämmer han bort familjen med goda middagar, ofta fisk som barnen älskar.
– Själv har jag har aldrig rensat en fisk i hela mitt liv, avslöjar Petra och skrattar.
Hur är det att vara ”fiskarhustru” och ensam förälder under långa perioder?
– Man vänjer sig. Och när han är hemma så är han ju verkligen ledig, så vi hinner göra mycket tillsammans då.
Alltid vårda
Lille August har inte börjat på dagis ännu, så främst under makens lediga veckor jobbar Petra i sin egen fotvårdsfirma ”Bara vara”.
– Redan som liten som gillade jag att pyssla om andras fötter och jag har alltid vetat att jag ville jobba inom vården.
Så efter grundskolan gick Petra till primärskötare vid yrkesskolan, som skötte utbildningen då, och sedan jobbade hon på Gullåsen i sexton år.
– Jag trivdes bra i många år, men efterhand blev det bara allt mer jobb och mindre tid. Jag mådde inte bra när jag inte längre hann med allt som jag ville hinna med. Jag har alltid vurmat för de äldre i samhället, de är ju de som har byggt upp allting. De är värda mer tid.
År 2005 sadlade Petra Eriksson till fotvårdare, genom ett halvt års utbildning vid Axelssons gymnastiska institut i Stockholm.
– Jag tycker det är så roligt att hjälpa människor och behovet är väldigt stort. Att till exempel korrigera en nagel som växer fel kan förändra en människas vardag, att exempelvis kunna gå igen utan smärta eller använda vilka skor man vill.
Hur är det att vara egenföretagare?
– Det är mycket jobb, men samtidigt mycket bra eftersom jag nu kan ha lediga helger och själv bestämma över min tid.
Lycklig i nuet
Vi går ut på den nya piren nere vid stranden. Här brukar Petra sitta och njuta av fågelsången under soliga morgnar. Havet går hela vägen ut till horisonten. Den fantastiska platsen och Petras glada skratt smittar av sig, här blir man på gott humör.
– Nu är nog den bästa tiden i livet. Det känns lugnare i kroppen och man vet mera vad man vill. Men så kommer jag väl att säga när jag fyller 50 också.
Det känns som om Petra är väldigt tillfreds med sitt liv, även om vägen hit inte varit rak.
Det första förhållandet slutade i separation när äldsta barnens far blev psykisk sjuk. De höll kontakten och barnen träffade sin pappa. Han blev dock allt sjukare och, trots stark kärlek till sina söner, slutade det med självmord.
– Det var en tuff tid, men vi klarade oss igenom det relativt bra ändå, säger Petra.
Kanske är det motgång som gjort att hon värderar ljusa stunder, passar på att vara lycklig i nuet.
– Visst klagar jag på småsaker ibland, man är ju människa. Men jag är väldigt medveten om hur bra jag har det.
