För mig har de senaste veckorna varit emotionella. Det känns som en del av min världsbild och vad jag trott på har, eller åtminstone håller på, att rämna. Som om något gått sönder eller något tagit slut.

För nästan 20 år sedan fick jag som en av tre finländare möjlighet att delta i en transatlantisk dialog för unga politiker från Finland, Norge, Sverige och USA. Vi tillbringade en vecka med ett topprogram i Oslo. Bland annat en av de amerikanska deltagarna är idag en mycket högt uppsatt republikansk politiker i det amerikanska representanthuset.

Konferensen uppnådde arrangörernas syfte, åtminstone för mig. Jag håller fortfarande kontakten med vissa deltagare och har hälsat på några av dem, både demokrater och republikaner, flera gånger i Columbus, Ohio.

För mig blev det också startskottet för ett djupt personligt engagemang gentemot USA, både privat och politiskt. Jag har besökt USA flera gånger än jag minns och politiskt har jag strävat till att besöka Washington DC åtminstone en gång per år för att upprätthålla mitt kontaktnätverk i staden.

Precis som jag har många en stark relation till USA, och vissa kan ha det fast man aldrig besökt landet då den amerikanska livsstilen och kulturen, landets soft power, är så stark. Många försöker därför nu, precis som jag, sätta ord på ens känslor och det sker nu hos nästan alla europeiska politiska ledare där de flesta har en egen stark relation till USA, med minnen, vänner och känslor.

För egen del har jag varit sorgsen och tom av det Trumps administration basunerat ut eftersom det känts som att vi nära allierade, fria och öppna demokratier, såsom de europeiska länderna, nu får en styvmodligare behandling än de länder som USA bara tills helt nyligen såg som säkerhetshot.

Det jag däremot inte har varit är överraskad. Dagen efter valet pratade vi om att det som nu sker är fullt möjligt eller till och med sannolikt, även om det är ett mardrömsscenario, då Trump och Vance ju redan under en lång tid uttryckt de här sakerna. Trots det har man såklart hoppats starkt på att man ändå kommer agera rationellt ur ett historiskt perspektiv där relationen som byggts upp mellan Europa och USA sen andra världskriget vilar på stabilitet, tillit och förutsägbarhet, alltså allt annat än det vi sett senaste veckan.

Jag såg Trump tala i slutet av valrörelsen vid en flygplats på den Pennsylvanska landsbygden, där han upprepade att USA ekonomiskt utnyttjas av alla länder i världen, men att ”de så kallade vännerna är värst gällande handel och att de europeiska länderna river USA i stycken”. Ord har alltid betydelse och därför har jag inte varit överraskad, även om jag hade hoppats att detta inte skulle bli fallet.

Den här veckan har jag tänkt mycket på två amerikanska politikers citat. Det ena är Henry Kissinger som sagt att ”Amerika varken har permanenta vänner eller fiender, bara intressen”. Det andra är Ronald Reagans beskrivning av USA som den ”skinande staden på kullen”, fyren för hopp och frihet i världen. Just nu känns det som att lamporna i staden är släckta.

Trots alla våra känslor i detta läge, får man inte låta dem förblinda det rationella och det som måste göras. Det är nu viktigt att hålla huvudet kallt och fokusera på vad vi själva kan påverka. Allt för länge har man hoppats för mycket på det bästa, och varit för beroende av andra. Det gäller Europa som trots tre år av krig i Ukraina, sist och slutligen gjort väldigt lite för att stärka det egna försvaret och försvarsproduktionen. USA:s stöd till Ukraina har varit mer avancerat än det Europa kunnat ge, och Europa har gjort för lite för att bygga upp de förmågorna trots att man haft tid.

Finland och vissa länder har gjort mycket mer än flera andra, men Europa som helhet har gjort allt för lite och därför står man nu fortfarande yrvaket och famlar med att hitta en gemensam linje och politik. Nu måste man nyktra till och som president Stubb säger: Sluta prata och få saker att hända.

För det första måste vi nu stöda Ukraina så mycket som möjligt för att hjälpa Ukraina att få en så stark position i eventuella förhandlingar som möjligt. Europa kan inte stå utanför om Ryssland och USA tänker diskutera Europas säkerhetsarkitektur, lika lite som vi kan acceptera att några förhandlingar om Ukraina sker ovanför huvudet på Ukraina. Europa måste snabbt förstärka det egna försvaret, den egna förmågan och skapa ekonomiskt utrymme för dessa satsningar. Europas ledare behöver också diskutera ihop en gemensam strategi så att man har något att hämta till bordet i alla samtal. För tyvärr handlar världen nu mycket mer om hård säkerhet än mjuk säkerhet, vilket vår förra president Niinistö uttryckte på ett bra sätt: ”Europas tankesätt måste förändras. Man kan inte undvika krig genom att vara svag”.

Samtidigt som man förstärker det egna försvaret får man inte militarisera allt tankesätt. Även om den hårda säkerheten rustas upp behövs också mjuk säkerhet. De utesluter inte varandra, utan kompletterar varandra. Finland har också sedan kriget inte bara satsat på NATO utan på alla hästar. Samarbetet med Sverige har fördjupats ytterligare och det med Norge har förstärkts. Den nordiska koordineringen är starkare än någonsin. Brittiskt ledda JEF förstärks och Finland är ytterst aktivt i frågorna på EU-nivå. Allt detta ger säkerhet då ett litet land som Finland alltid måste se till att man aldrig igen blir ensamt.

I allt detta måste vi också fortsätta hålla kontakten med USA, som Finland och Sverige har nya bilaterala försvarsavtal med, för att hålla liv i den transatlantiska länken. Vi måste vara aktiva på alla nivåer gentemot USA för många i Washington vet ändå att våra samhällen, också USA, är starkare om vi fortsätter tillsammans. Riksdagens kontakter till den amerikanska kongressen är här därför mycket viktiga.

Många icke-demokratiska länder gnuggar händerna av att se en splittring mellan USA och dess allierade som Europa. Europa måste vara starkt nog att klara sig utan amerikanskt stöd, men det betyder inte att vi aktivt ska försvaga den transatlantiska länken själva. Den här tiden kommer också passera.

Mer läsning

Nytt kabelbrott utanför Gotland

”USA är den sista garanten för Europas säkerhet”

”Rysk delseger” om USA vänder Europa ryggen