SÖK
MENY
Åland – en haltande marknadsekonomi
Ålands näringsliv haltar. Hurdå? Jo häng med på en svindlande resa i ekonomi där skogen får bli den röda tråden.
Åland är ett monopol-/oligopolsamhälle. Ett monopol vet alla vad är och ett oligopol är ett så litet antal företag att ingen egentlig konkurrens finns, för konkurrensen är marknadsekonomins smörjmedel. För att ett monopol-/oligopolsamhälle skall fungera krävs att det finns en stark konsument-/producentbevakare. Så är inte fallet på Åland.
Åland har en uppsjö av skogsägare/producenter men en svag intressebevakare. Varför? Jo det finns blott en stor skogsägare och det är landskapet. På känt åländskt maner bryr sig inte de små skogsägarna om att samverka så landskapet går sin egen väg och får bättre betalt än de övriga!
Om du sedan vill att dina pinnar skall vidareförädlas och skapa jobb och välstånd på Åland har du blott en uppköpare att vända dig till. Monopolet lindras i någon mån av att det finns en annan aktör men monopolet är prissättare.
Tro dock inte att monopolet lever hej glada dagar. Dina pinnar skall förädlas och då dyker ett annat monopolföretag upp. Elen är en av skogsförädlingens stora kostnader. Elen kan du köpa av vilken producent som helst men distributören har monopol och vet att ta betalt.
Nu skall ”vårt” skogsbolag sälja sin produkt och det måste bli på Åland för att konkurrera med de stora jättarna går inte. På Åland finns åter blott två köpare. Ett oligopol. Om den ena i huvudsak köper från Finland råkar vårt monopol alltså ut för ett annat monopol, som inte är beroende av vårt monopol utan kan vända sig till både Finland och Sverige och köpa sina plankor.
Detaljhandelsmonopolet vill maximera sina vinster och inte betala mer för virket än vad det kostar att köpa från jättarna. Men ”vårt” skogsbolag måste ju bli av med sina plankor. Att anpassa sina priser till jättarnas betyder att sälja med förlust. För att ha industriproduktion på Åland det är dyrt det.
Så vad göra? Jo ”vårt” skogsbolag har varit förutseende och av tur eller skicklighet skaffat sig produkter som kan säljas med hyggliga vinster utanför detaljhandelsmonopolet och så har man utnyttjat sin monopolställning och minskat priset till skogsägarna. Man har ridit på den forne konkurrenten Rundbergs skapelse – flisexport till svenska pappersbruk. Och då kan man till och med betala bättre för flisveden än i Finland!
Sen skaffade man sig några egna monopol såsom fjärrvärmen till Godby och flis till Mariehamns Energi. Slutligen gjorde man detaljhandelsmonopolet beroende av smidiga och snabba leveranser även av små partier. Allt sammantaget gör att man lever rätt bra. Humlan flyger trots att den aerodynamiskt inte skall kunna det!
Så vem förlorar och vem vinner på vår haltande marknadsekonomi? Skulle alla fungera ansvarsfullt och se till hela kedjan skulle Åland enbart ha vinnare. Men i en marknadsekonomi kastar girigheten ofta grus i maskineriet och får det hela att börja halta. Förloraren blir skogsägaren. Man är för splittrad, har för små partier och har en intresseorganisation utan makt.
Vinnaren är eldistributören. Vem övervakar dess effektivitet och prissättning? Ingen! Varför gör inte landskapets egen Åsub kontinuerliga jämförelser med distributörer i såväl Finland som Sverige för att få en uppfattning om det åländska kostnadsläget? Men även detaljhandelsmonopolet sitter i en gyllene sits.
Konsumenten är den andra förloraren. Lever man i en marknadsekonomi där konkurrensen inte fungerar så kostar det. Bara kunden kan tvinga detaljhandeln att tillhandahålla åländskt virke. Men då sätts ”vårt” skogsbolag i en monopolställning med höjda priser som följd.
Så Åland linkar vidare med sin haltande marknadsekonomi och producenten och konsumenten betalar. Finns det inget att göra? Tja inte vet jag men ett varningens ord på vägen. Om man skall göra något måste man göra det i alla led annars leder det med säkerhet till en katastrof. Men roligt är det inte, men vem har sagt att grisen skall ha roligt?
JOHAN DAHLMAN
