SÖK
MENY
Åland var Finlands gurkland
Om Västerås var Sveriges gurkstad så var Åland Finlands gurkland. Det här var en storindustri och ändå ser du ut som ett levande frågetecken. Jo det var de två gårdarna Grannas och Olsängs i Västanträsk som gjorde det!
Det började efter kriget med att bröderna Rafael och Robert Mattsson lade in gurkor i tunnor i ett skjul på Grannas backe. Sedan kom Huhtamäki in i bilden och tillsammans med Rafael och hans bror Rolf samt Jalle Eriksson från Olsängs uppfördes det första gurksalteriet. Rafael cyklade runt Åland och kontraherade odlare medan Huhtamäki stod för marknadsföringen och en inflyttad verkmästare Sevon stod för kunnandet. Jalles bror Axel åter skaffade en lastbil för gurktransporterna. Chips skulle långt senare efterapa konceptet.
Det hela lyckades och kom att förändra landsbygden i grunden samt skapa Västanträskandan. Salterierna sköt upp som svampar ur jorden och gurkodlingen spred sig som en löpeld över Åland. Speciellt de små gårdarna drog nytta av det och i efterkrigstidens knapphet kunde man äntligen lämna självhushållningen och få reda pängar i fickan. Följden blev att landsbygden översållades av små grå Fergusontraktorer så kallade Grållor. Västanträsk var centrum och nästa salteri stod Axel och hans bröder Börje och Birger för. Därpå kom Robert tillsammans med brodern Runar och svågrarna Astor Karlsson och Olle Lindström. Men nu var Rafael och Jalle mogna att tillsammans med affärsmannen Assar Mäkinen från Södersunda satsa på ett eget salteri vid Dalkarby träsk. Jalles kusin Peder från Daniels var inte sämre utan startade ett salteri med affärsmannen Karl-Erik Sundblad och Hemming Jansson, Harrys farbror. Västanträskarna drev således sammanlagt 5 salterier. Det här hade enorm ekonomisk betydelse inte bara för Västanträsk, som bokstavligen sjöd av liv, utan för hela den åländska landsbygden. Det här är väl beskrivet av poeten Karl-Erik Bergman i en av hans noveller.
Men även andra tog efter. I Mariehamn öppnade Mattis ett salteri på bakgården av det som idag är Viking linjens huvudkontor och i Knutsboda startade Söderströms ett salteri. Mattis salteri togs sedan över av Olof Fonsell och flyttade till Norrböle. Hajpen höll i sig under hela -50, -60, -70 och -80 talen för att sedan sakta klinga av. Men Västanträskandan dog ingalunda ut. Rafael och Axel slog sig på väg- och markbyggen och tajmade det perfekt med landskapets förnyelse av vägnätet. Peder och Robert gick över till äppelodling och idag har Daniels och Grannas Ålands största äppelodlingar med efterföljare i såväl Tjudö som Geta. Jalle slutligen slog sig på storskalig lökodling. Många är de åländska ungdomar som extraknäckte i salterierna eller kröp i Jalles lökland.
I dessa företagsamma pionjärers fotspår följde sedan partihandlare som Hags och ÅTH samt transportörer som Transmar. Vad hade Åland varit utan dessa entreprenörer kan man undra. Hade vi alls haft en grönsaksodling? ÅTH, som lever av och på grönsaksodlingen, kunde mycket väl kosta på sig en fullödig historik över grönsaksodlingen. Det är den och pionjärerna mer än väl värda. Medan den åländska sjöfarten är väl beskriven är det skralt beställt med de landbaserade näringarna.
JOHAN DAHLMAN
