SÖK
MENY
Antinatalistisk protest mot krig!
Andrea Svanbäcks personligt hållna krönika i Hufvudstadsbaldet, Hbl, den 16 oktober om forskarprofessor Anna Rotkirchs intervjusvar inleds med en uppgift om skribentens ålder. Det slår mig att jag är exakt 20 år äldre. Den barnlösa/-fria livssituation som beskrivs har många ur min generation erfarit, och säkert funnit förväntningarna på reproduktion lika utmattande eller anklagande som både Svanbäck och yngre studenter intervjuade i Hbl 19 oktober ger uttryck för.
Hur olika våra generationer har hanterat saken finner jag också slående. Under hela 1980-talet, då den rent biologiskt klokaste åldern för familjebildning inträffade, var många av oss fullt upptagna med att få slut på kalla kriget och avstyra ett hotande hett krig. Med det lyckades vi faktiskt då, men mycket behöver ännu göras för att få vår planet tillräckligt beboelig för eventuella kommande barn. Så har vi svarat helt sanningsenligt på släktingars försynta frågor under decennierna, och därför aldrig behövt känna oss anklagade eller ångestfyllda inför återkommande rapporter om sjunkande nativitet.
Det framförs inte som ett välmenande råd eller för att anklaga någon, snarare konstaterar jag fakta i likhet med sådan vetenskaplig forskning som både Rotkirch bedriver och Svanbäck hänvisar till, gällande vissa antaganden om lycka och ensamhet i relation till föräldraskap.
Apropå det: att bli definierad som olycklig på grund av barnlöshet har åtminstone för mig överhuvudtaget aldrig framstått som ett bekymmer. Orsaken kan förmodligen hittas i just den antinatalistiska feministiska tradition som Rotkirch på ett föredömligt sätt redogör för i sin replik (Hbl 19.10).
Att samma sak kan kännas djupt ångestfylld för en yngre generation är begripligt; ”det personliga är politiskt” var en av feminismens insikter, som efter 1980 genomgått en total förskjutning under den europeiska nyliberalismens inflytande. Det politiska blev personligt, konstaterar många idéhistoriker, och personliga skuldkänslor tenderar nu att ersätta kollektivt agerande.
Svanbäck ställer en berättigad fråga om i vems intresse det egentligen är att fler barn föds. Det subversiva i en sådan problematisering kan faktiskt anas i ett modigt reportage av krönikörens kollega Anna-Lena Laurén, ”Jag älskar fosterlandet men vill inte att mina söner ska dö” (Hbl 19.7).
På ledarplats skriver den andre kollegan Torsten Fagerholm i sin tur klartext för alla som missat pointen: Europas kapprustning kräver helt enkelt ”ökad produktion, fler arbetspass och helgarbete” (Hbl 9.10), och i sin iver att generera vinster för vapenindustrin drar han sig inte för att misskreditera såväl Aktias ESG-chef som etablerade fredsavtal (Hbl 19.10).
Tonen i den krigsretoriken känns långt mer ”mästrande och alarmistisk” än någon intervjuad forskarprofessors, och är nog för att orsaka akut förstoppning hos alla potentiella föderskor. Så visst finns det anledning till ångest här i världen. Men snälla vänner, forskning om hur mänskligt liv kan befrämjas är väl ändå att föredra framom sådan som leder till än mer ökad militär spänning genom att riva upp fredsfördrag?
JONNA KEVIN
