SÖK
MENY
Är kommunerna maktlösa i ett demokratiskt Åland?
Som redan påpekats (ledare i TÅ, okänt datum, se också NÅ av 01.06) har strategin baserad på avsevärda besparingar som belöning för ett accepterande av förslaget till kommunreform numera kombinerats med lika lockande, om även föga konsekventa och övertygande, löften om bibehållen kommunal service.
På senare tid har också grundprincipen för den kommunala självstyrelsen ifrågasatts då att man ansett att det är en olägenhet i sig att olika kommuner demokratiskt väljer olika skatte- och servicenivåer. Med den utgångspunkten blir kommunerna endast administrativa enheter där det är ganska likgiltigt var kommungränserna går.
Retoriken från showen i Geta (referat i NÅ 27.05) kan bli föremål för tolkningar: ” ..skolan går en relativt säker framtid till mötes. ”Ordet ”relativt” kan här ses som en brasklapp för eventualiteten att skolans dagar är räknade; all ekonomisk rationalitet, kan det hävdas, dikterar att ett 30-tal elever inte kan undervisas ekonomiskt och pedagogiskt effektivare som en separat enhet än inom en större skolenhet inom rimligt räckhåll.
Förlorare i så fall blir Getas intressen, integritet och service. Först kommunreformen packad och klar och sedan den bistra verkligheten är ett inte osannolikt scenario.
En del förslag i syfte att lindra den företstående nedläggningen av kommunen nämns: satsning på infrastruktur, läs Dånöbron antar jag, vilket varken kostnadsmässigt eller rättsligt bör vara någon större möda. Att inrätta en kommundelsnämnd kräver väl lagändring men frågan är om det är meningsfullt att inrätta nämnder utan egen budgetmakt och med föga kvar att administrera. Idén tycks inte heller vara ändamålsenlig då syftet är att snarast möjligt glömma den gamla fossila kommunstrukturen för att ge den nya kommunen legitimitet.
Knepigare blir idén om att inrätta en separat valkrets för före detta Geta kommun. Getas idag 500 innevånare skulle med dagens system ge före detta Geta en säker plats i ett fullmäktige för nordvästra Åland med 25 ledamöter, eller, beroende på röstbeteende kunde det möjligtvis räcka till två. Att ge Getaborna en egen valkrets och därmed säker representation inom en ny storkommun skulle göra det nödvändigt att bevilja andra ”demografiskt eftersatta” områden samma favör, så Vårdö, Sund och Eckerö bör också få sina valkretsar. Om detta innebär en överrepresentation får förstås Saltvik och Hammarland ett motsvarande proportionellt reducerat inflytande och dessa kommuners redan måttliga entusiasm över kommunreformen skulle ytterligare svalna.
Krav på en aritmetiskt rättvis andel av mandat skulle inte bara vara demokratiskt motiverad utan också förmodligen grundlagsmässigt nödvändig: en valkrets kan inte innebära en väsentlig matematisk överrepresentation. Hela förslaget med valkretsar inom kommunerna går dessutom stick i stäv med reformens hela syfte; lokal representation (jämför bypolitik) skulle underminera sakpolitik och gemensamma intressen och därmed rationella lösningar för den nya storkommunen.
Idag ingår Eckerö och Hammarland i Södra Ålands högstadiedistrikt och även om det vore teoretiskt möjligt för en kommun att ingå i två olika kommunalförbund beträffande grundskolan så är en sådan lösning knappast i linje med hela detta centraliseringsprojekt eller en effektiv kommunstruktur. Är faciliteter och personal tillgängliga i Godby för dessa extra elever? Vilka är konsekvenserna för högstadiet i Jomala Prästgården när en del av eleverna byter studieort? Om man vill hävda att man rent praktiskt kan förbigå dessa frågeställningar med uppfinningsrik juridik underminerar man också hela innebörden i begreppet kommun.
Politiker i Finström har inte särskilt högljutt försvarat principen om mindre kommuners rättigheter. Motiven för detta är må vara oklara men det är sannolikt att Finström (Godby) vid en kommunreform skulle få nya lokaler för centralortens centrala administration och andra funktioner. I motsats till fallet badhuset är det då inte bara finströmarna som får stå för notan.
Historiskt sett har inte gränser dragna av centralmakten eller stormakter utan hänsyn till lokala förhållanden varit någon framgångsrik väg. Även om Åland inte är f.d. Jugoslavien eller Transkaukasus (Nagorno-Karabach) ställer man sig frågande till varför man här tvingas till ekonomiska påtryckningar och svagt folkligt förankrad lagstiftning när detta inte varit nödvändigt på andra håll. Vi har exemplet EU där nationer ger upp stora delar av sin legala och finansiella självständighet men kan lämna unionen när de så behagar.
Det är inte så att kommunernas strukturering och funktioner inte behöver förändras över tiden. Men man undervärderar deras förmåga att handla utan påbud och det kommer även efter en eventuell genomförd kommunreform att vara önskvärt att stöda de mindre privilegierade delarna av storkommunerna genom exempelvis förmånliga villkor för näringslivsetableringar och bosättning. För skärgården kommer det säkert att behövas speciallagstiftning.
Detta kommunala megaprojekt avser man att förverkliga inom en orimligt kort tid samtidigt som Åland inte har sina finanser i balans (även om inte pensionsunderskottet formellt inte utgör ett lån så beakta gärna exemplen Illinois och Detroit), är fullt upptaget med kortruttsprojektet vars ekonomiska fundament är synnerligen bräckligt och med en reformering av socialväsendet och detta skall hanteras av en administration som förefaller allt annat än välorganiserad.
En Sisyfosuppgift nästan i klass med Brexit.
Peter Andersson
