SÖK
MENY
Arbetet mot diskriminering och våld mot kvinnor behövs mer än någonsin!
Vi som var aktiva i #MeToo-rörelsen på Åland vet att det var de unga som var mest utsatta. Nyligen publicerades en rapport om ungas sexuella och reproduktiva hälsa av Folkhälsomyndigheten i Sverige, som visar att var fjärde ung kvinna har utsatts för penetration mot sin vilja och att var femte har blivit utsatt för våld under sex. Inget talar för att det är annolrunda på Åland tyvärr och en vaginal, anal eller oral penetration mot någons vilja är en våldtäkt. Idag finns en samtyckeslag som utgår från att sex ska vara frivilligt – utan samtycke är det ett brott.
Just nu pågår ett politiskt korståg mot de som kallas ”woke” som i dag tagit betydelsen smutskastning av dem som arbetar mot rasism, orättvisor och diskriminering. Rörelsen orkestreras från USA:s högerextrema krafter, men finns överallt också på Åland. Det skapar en backlash mot värderingar som många av oss trodde hade blivit självklara. Plötsligt anses det extremt att vara feminist, att arbeta med mångfald på arbetsplatser eller att försvara homosexuellas och transpersoners rättigheter. Att peka på att det finns strukturell diskriminering avfärdas som en lögn, trots att forskningen entydigt visar att den existerar.
Idag är det den vita mannen som står i centrum och till stor del handlar det om makt och att inte tappa positioner. Det handlar om könsroller, kvinnosyn och hur media och andra normgivande aktörer hanterar frågor om våldtäkt och mäns våld mot kvinnor. Dessa faktorer påverkar oss alla och leder till att kvinnor känner skam och skuld när de är offer, att kvinnor förväntas vara rädda och att gärningsmännen ofta ges viss förståelse eller ursäkt.
Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, skriver att Sverige har en våldtäktskultur och att första steget mot förändring är att erkänna detta. Jag menar att vi även måste våga se den djupt rotade misogynin – kvinnohatet – som är inbäddat i vår kultur. Vi behöver tala om hur denna destruktiva kraft påverkar oss och våra samhällsstrukturer.
Om vi vill minska antalet våldtäkter och annat sexuellt våld måste vi aktivt arbeta på olika nivåer och sätt, med samhällets värderingar, könsroller och synen på sex. I Storbritannien har inrikesminister Yvette Cooper föreslagit att extrem misogyni ska klassas som extremism. Detta är långt ifrån tillräckligt, men kan vara ett viktigt steg för att belysa problemet.
Feminism behövs mer än någonsin för att flickor och pojkar, kvinnor och män, ska må bra. Åland behöver en stor satsning för att komma åt detta omfattande folkhälsoproblem och vi behöver samspela internationellt då motkrafterna är starka och välorganiserade. Du som vill engagera dig på något sätt tag gärna kontakt, det finns mycket på gång men också många nya initiativ behövs.
MIA HANSTRÖM
FEMINIST, ANTIRASIST OCH ENGAGERADE FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER OCH AKTIV I ÅLANDS FEMINISTPARAPLY
