SÖK
MENY
Att jobba dygnet runt
I Nya Ålands ledare den 18 november tar ledarskribenten upp en viktig fråga, nämligen situationen för den som vårdar en anhörig i hemmet. För den som går ner i arbetstid för att vårda en anhörig, blir den pensionsgrundande inkomsten lägre, och det arvode man får som närståendevårdare är inte heller pensionsberättigat.
För dem som redan är pensionärer när de blir närståendevårdare, blir livssituationen en helt annan, än då man lever två personer på lika villkor i hushållet. Det är tungt att vara på jobb 24 timmar i dygnet. Och det är påfrestande att få göra avkall på sina egna intressen och sitt eget liv, för att bistå en anhörig i dennes behov av hjälp och assistans. För många äldre närståendevårdare innebär det att man själv blir sjuk och beroende av vård, betydligt tidigare än som skulle varit fallet om man fått (kunnat) avstå från att vårda sin anhöriga. För det sociala trycket är stort. Man förväntas ställa upp och ta han om den andra parten, även om man själv inte är så mycket friskare.
Är den man vårdar så sjuk, eller man själv inte orkar vara vårdare 3 veckor i månaden utgår ingen ersättning för närståendevård. Enligt bestämmelserna har man rätt till avlastning en vecka per månad, för att få ersättning som vårdare. Orkar man bara med två veckors pass, det vill säga två veckor hemma/två veckor på anstalt, utgår ingen ersättning alls. Anstaltsvården är heller inte gratis. En del har inte råd att ha sin sjuka anhöriga intagen på ett vårdhem, därför att den vårdbehövande har en större pension, och den av parterna som är hemma är i behov av en del av den pensionen för att klara av sin ekonomiska livssituation. Det här är heller ingenting som diskuteras av politikerna.
Ansökan om ersättning för närståendevård skall också göras i förväg, när behovet uppstår. Om man står mitt uppe i en livskris där den ena parten är mycket sjuk, och i behov av hjälp med det mesta inklusive resor utom Åland för behandlingar, kan det vara svårt att också komma ihåg att anhålla om ersättning som närståendevårdare. Om man kommer i efterhand och begär ersättning beviljas det inte, med hänvisning att man skulle anhållit om ersättning när behovet uppstod. Man tycker ju att vårdpersonal skulle kunnat upplysa den vårdande om möjligheten att söka stöd, när man kände till situationen, men det ingår tydligen inte i personalens uppgifter.
Vill man även fortsättningen ha denna för samhället synnerligen billiga vård, bör man nog se över reglerna för att göra det möjligt för en närståendevårdare att också kunna leva sitt eget liv på sidan om uppgiften som vårdare. I annat fall bör nog samhället räkna med att ta hand om fler åldringar i ett betydligt tidigare skede än idag.
RUNA LISA JANSSON
