SÖK
MENY
Att sälja Bastun troligtvis förlustaffär på alla plan
En gång i tiden fanns det en alternativ musikfestival som hette Island in the Sun som under fem år lockade tusentals människor ut till Jurmo, Brändö, och också mer generellt turister till Åland. När arrangörerna 2013 beslutade att lägga ner och ge över facklan fanns det ingen där som var villig att ta upp den, och inget liknande evenemang har funnits på Åland sedan dess.
Det lokala alternativa kulturlivet har sakta utarmats under min livstid. Men Pub Bastun lever och har envist vägrat dö gång på gång. Varje ny generation har hittat dit igen och på nytt gjort det till sitt ställe. Staden har i omgångar erbjudit den ideella föreningen att köpa byggnaden där Bastun idag finns, och eftersom föreningen uttalat inte har råd med det finns nu risken att den istället går ut på allmän budgivning.
Ordet risk, snarare än chans eller möjlighet, används här med flit. Att stadsdirektör Arne Selander på torsdag avser föreslå för stadsstyrelsen att sälja Bastun är förstås hans jobb och förståeligt rent ekonomiskt, men även då bara på ett kortsiktigt plan. Ekonomin som vetenskap vidhåller gärna att allt går att reducera till siffror, värde och resultat. Men även om man köper det resonemanget saknas en aspekt från kalkylerna här: mervärdet och attraktionskraften i att leva och bo på Åland.
Låt mig sätta det i sitt sammanhang. Pub Ettan stängde dörrarna 2023 efter att en längre tid förgäves ha försökt fylla det pengahål som uppstod till följd av pandemirestriktionerna, liksom många andra företag. En i mängden kunde man tycka. Men förutom att ha varit ett ölställe spelade puben under Björn “Grulle” Eklunds regi också en otroligt viktig roll i samma nischade del av det åländska kulturlivet som Bastun.
Band och artister från bland annat USA, Storbritannien och Indien uppträdde i den lilla lokalen på Torggatan, ibland rätt stora namn, ofta på veckodagar och sällan om någonsin inför en publik större än 50 personer. Men för de 50 personerna kunde det vara årets kulturupplevelse att se Orange Goblin, The Bellrays eller Timo Räisinen spela i Mariehamn. Där ordnades filmvisningar, ståupp-komedishower, uppesittarkvällar och glöggprovningar med mera. Där hände något. För sin storlek gav Ettan stadens kulturliv ett otroligt mervärde.
Att det offentliga Åland inte kunde rädda ett enskilt vinstdrivande företag från konkurs är förståeligt. Men hade det gått hade prislappen varit relativt liten, och det hade varit en fantastisk investering i livskvalitet och trivsel för de ålänningar som kanske inte känner att Åland Sea Jazz, Visor Så In I Norden eller Rockoff ger dem vad de vill ha. Något som nu däremot relativt enkelt och billigt kan göras är att låta Träffpunkt Ungdom som idéell förening behålla Pub Bastun, och därmed inte helt såga av den redan saggande fulkulturs-grenen.
En imponerande samling artister har genom åren uppträtt på Bastuns scen. Men utöver det har stället också varit en grogrund för mycket av den åländska kultur som vi idag är stolta över. Bastun har alltid varit en av väldigt, väldigt få scener där nybildade band och begynnande artister har haft en chans att få uppträda. Några av dem har senare slagit igenom utomlands och blivit namn Åland nu gärna associeras med. Vill man fostra och inspirera en kulturscen även i framtiden behövs en sådan plats.
Om Träffpunkt Ungdom nu vräks har Åland väldigt lite kvar att erbjuda en del av sin befolkning i kulturväg, och då skjuter staden troligtvis sig själva i foten. Det talas ofta om hur viktigt det är att ungdomar som flyttar bort för att studera kommer tillbaka igen. Hur avskalat och homogent kan Ålands kulturliv bli innan ålänningar utomlands börjar överväga att kanske inte flytta tillbaka, eftersom där aldrig händer något?
Hur många potentiella hemvändare kan Mariehamn förlora innan en försäljning av Bastun blir en förlustaffär på sikt? Någon som kan sin samhällsekonomi borde räkna på det. Det kanske inte realistiskt handlar om särskilt många, eller behöver göra det. Men alla kommer inte vilja bo i ett Mariehamn eller på ett Åland som inte kan möta deras begär och intressen om de känner att ett Åbo, Helsingfors, Stockholm eller Uppsala kan det.
Skärgårdsidyll kompenserar inte nödvändigtvis för känslan av att man inte kan få något utlopp för sina mer säregna intressen. Men värde och värdering betyder något annat här också. Man prisar ofta egensinnigheten som ett av de åländska karaktärsdragen. Räknas det bara när det lönar sig i rena pengar, eller finns det något tillräckligt immateriellt värdefullt i att ge den mer egensinniga kulturen en mötesplats även om det kostar lite? Och är inte Bastun vid det här laget en minst lika viktig och mer vital del av stadens kulturhistoria än till exempel Doktorsvillan? Skulle den anrika lokalen bli ännu en restaurang med terass och sjöutsikt vore det i sig banalt och tragiskt. Är det inte en bit av vår identitet som nu ska upp på auktion?
Träffpunkt Ungdom kanske skulle överleva att vräkas från Pub Bastun om staden säljer byggnaden. Men för den som bryr sig om det alternativa åländska kulturlivet och som hittat sin tillhörighet däri ser ett sådant beslut väldigt mycket ut som en dödsstöt. Tänk på saken en gång till. Föreningen har inte råd att köpa Bastun, men har Mariehamn å sin sida faktiskt råd att sälja?
FELIX QUARNSTRÖM
