SÖK
MENY
Barn och ungas möjligheter och välmående borde vara bland de högst prioriterade
När jag läste tidningen Ålands sammanställning av vilka valfrågor som anses viktiga blev jag upprörd och beklämd. Inget parti verkar prioritera frågan om barn och ungas liv och villkor.
Hur och när ska vi då kunna skapa ett Åland som är en föregångare på barn -och ungdomsområdet? Det borde vara självklart om man tar visionen i den gemensamma agendan ”Alla kan blomstra” på allvar.
Jag anser att denna fråga är den absolut viktigaste, inte bara utifrån psykisk ohälsa utan också utifrån ungas möjligheter att bli aktiva medborgare och redan idag vara med och främja samhällets utveckling. Vi har ett samhälle som inte tar vara på en av våra viktigaste resurs, varken här och nu eller för framtiden.
Här är några områden att ta tag i:
I över 30 år har jag hört att man ska se över PAF-bidragen, som fördelas enligt en gammal oändamålsenlig struktur.
Paf-bidragen är en stor resurs för de åländska samhället, där prioriteringarna i hög grad verkar vara att organisationer som tidigare fått pengar får ungefär samma summa igen. I stället för att ha en professionell handläggning där handläggaren har ett tydligt uppdrag och tid att hantera ansökningarna och där fördelningsrådets moderniserats och har en bred representation och har i uppdrag att ge råd om vilka områden som bör prioriteras, både kort- och långsiktigt.
För över 30 år sedan startade vi en tjejgruppsverksamheten, en empowerment-metod där unga ges möjlighet att prata om livets viktiga frågor. Den har utvecklats till även kill- och regnbågsgrupper. Då jobbade bland annat Folkhälsan för en ungdomsmottagning, som vi sen har hört om i olika versioner, men inget har hittills hänt. Åland behöver en ungdomsmottagning med ett brett uppdrag – nu.
Sluta att utreda frågan om vad som borde göras för unga som mår dåligt, samtala med tredje sektorn så får ni en palett av åtgärder, metoder och projekt som kan göras nu.
Fritidsverksamheten, framför allt i centralorten får oerhört mycket pengar. Det är bra på många sätt, men det är otydliga mål och verksamheten borde i högre grad stärkas för att främja ungas hälsa, solidaritet med andra och medborgarkompetenser. Vi har en verksamhet som är individualistisk och alltför ofta har det outtalade målet att skapa vinnare eller stjärnor.
Det betyder inte att tävling behöver vara en dålig metod, men vi behöver mycket mer av viktiga samtal, gruppgemenskap och förståelse för olikhet i våra verksamheter för barn och unga. Vi behöver ha system där samhället aktivt arbetar för att alla verksamhet ska vara trygga platser.
Skolan fortsätter, trots fina skrivningar, att inte möta unga där de är eller att möta dem i ett nytt samhälle som utvecklas. För många är fortfarande rasterna en jobbig eller rent av utsatt situation, där skolan fortsätter att använda övervakning som metod. Se rasterna som en resurs och möjlighet i stället, med aktiva pedagoger som jobbar med lek och relationsbyggande i stället.
Vi har ett rikt samhälle, men pengarna fördelas omodernt och ojämlikt och det måste politiken ändra på.
MIA HANSTRÖM
UNGDOMSARBETARE
