SÖK
MENY
Barnrättsminstern minister för barnens bästa, eller…?
Med nuvarande regering fick Åland sin första barnrättsminister Annika Hambrudd med särskilt ansvar för barn och unga och den politiska signalen var mycket tydlig. Vi kände oss stolta då!
Redan 2011 kom nämligen FN:s beställning på en barnrättsstrategi och denna regering lovar också väljarna i sitt program att ta fram en sådan strategi.
Bra så men vad händer/har hänt?
Jo, landskapsregeringen håller fast vid planerna på att begränsa den subjektiva rätten till barnomsorg. Detta trots att en ny intern rapport tydligt varnar för negativa konsekvenser för utsatta barn.
Där sägs bland annat att ”De juridiska förutsättningarna för att genomföra en inskränkning av den subjektiva rätten till daghemsverksamhet framstår som ytterst begränsade.”
Och vidare lyfter man särskilt fram risken för att barn i socioekonomiskt svaga familjer blir just de som drabbas hårdast. Minns, bästa landskapsregering – barn kan inte välja i vilka familjer de föds.
Och inte nog med detta! Enligt sakkunniga kan åtgärden även strida mot både grundlagen och FN:s barnkonvention som Åland lovat följa.
Tanken var god men håller inte ända fram till realitet. I regeringsprogrammet läser vi:
”..barn och unga ska respekteras och ges möjlighet till utveckling och trygghet samt delaktighet och inflytande. Det handlar om att ta tillvara barns och ungas rättigheter och intressen i samhället. Det omfattar alla verksamheter där barn är berörda.”
I en radiointervju svarar ifrågavarande minister Hambrudd på frågan vad landskapsregeringen grundar sitt beslut om fortsatt inriktning på inskränkt rätt: ”Dels har vi det inskrivet i regeringsprogrammet, och dels ser vi att det ser olika ut i olika länder. Vad vi kan se finns det ingen forskning som visar att det här skulle vara negativt.”
Så – står det i regeringsprogrammet är det således lika säkert som Amen i kyrkan och att med argumentet – att det ser olika ut i olika länder, tar landskapsregeringen det alltså för självklart att Åland med flaggan i topp kan gå emot både grundlag och barnkonvention OCH dessutom gå emot sitt eget regeringsprogram.
Och visst (på med rätt glasögon nu bara) finns det forskning, bland annat baserar sig den rapport som delgivits landskapsregeringen, beställd av landskapsregeringen på just vad vetenskapen säger.
Att argumentera så löst hållet med att alla länder är olika och just därför kan vi göra som vi vill på Åland gentemot barnfamiljer är oroväckande och signalerar att vi kan befinna oss på ett sluttande plan då, på alla områden där länderna inte liknar varandra, i rättvisans namn i så fall.
Jag förstår inte vad landskapsregeringen gör med en barnrättsminister. Egentligen! Borde titeln/uppdraget döpas om till barnOrättsminister kanske? Trodde i min enfald att en barnrättsminister i praktiken bevakar och strider för barnens rätt, ser till att de barnfamiljer som har det som mest kämpigt får exakt det stöd de är berättigade till. Detta skulle en barnrättsminister kämpa för.
Och det duger inte att komma undan med att slå fast; “Vi är nog rätt så övertygade om att inget barn inte skulle få sina behov tillgodosedda”.
”…rätt så övertygade..” låter inte övertygande alls i mina öron, mer som en diffus undanflykt. I varje fall högst osäkert!
Tror fortsättningsvis på att vi, utifrån hur väl vi har det ordnat, vilken kvalitet som uppnåtts i välfärden i bl a barn- och äldreomrg, kan avläsa ett betyg på vårt Åland.
Hur långt har vi kommit? Här tar det ivf tvärstopp och barnen är de största förlorarna.
ANNETTE BERGBO
MÄNNISKA, MAMMA OCH MORMOR
