SÖK
MENY
Bevare oss från vänsterns ohållbara lånefeber
Den långa kräftgången i den åländska samhällsekonomin börjar göra alltmer ont. Borta är de glada dagarna när man kunde ösa ur en nästan bottenlös klumpsumma och frukterna från ett välmående lokalt näringsliv. Samtidigt lyser de smarta nya idéerna med sin frånvaro och ställningskriget om viktiga reformer fortsätter. För sittande regering är situationen ansträngd och man har sett sig tvingade till att begära lov att ta likviditetslån till driften, något man inte vill men kanske måste göra.
Från vänsterkanten pratas det alltmer om att ta ”investeringslån” för att bekosta och även ”utveckla” en välfärd vi egentligen inte har råd med. I alla fall så länge vi inte tar tag i de grundläggande ekonomiska problemen i form av vänsterns omhuldade detaljstyrning av vår vardag som manifesterar sig i en överstor dyr byråkrati, våra gammalmodiga tungjobbade arbetssätt och samhällsstrukturer, och en skriande brist på digitalisering. Saker som är viktiga för inte bara samhällsekonomin utan också påverkar näringslivet.
En viktig ”sanning” är att de mesta av underskotten tyvärr använts till att utöka byråkratin i stället för produktiviteten.
Men att låna pengar har sina sidor, även för ett land/region. Faktum är att man måste ha en i grunden god och stabil ekonomi för att ha råd att låna. De lånade pengarna skall vara en investering som mätbart minskar kostnader och/eller ökar intäkter, det vill säga ha en ROI (Return Of Investment), och som betalas tillbaka över tid. Allt annat än detta resulterar i en negativ skuldspiral där alltmer av pengarna går till räntor och amorteringar. Vilket i sin tur kräver nya lån, och skulden växer.
Vad som omsorgsfullt sopas under mattan i denna ”investeringsdebatt” är det faktum att en statsskuld egentligen bara kan finansieras via en konstgjort låg räntenivå. Vilket driver på prisstegringar på framför allt fastigheter och i aktiemarknaden; de som har kapital kan investera men resten blir utan, klasskillnaderna ökar. Vilket resulterar i att valutans värde urholkas och inflationen drivs upp. Vilket framför allt drabbar låginkomsttagare som sedan är de som drabbas värst när de upptrissade priserna kollapsar och finanskrisen till sist är här, igen. Och det blir vi skattebetalare som, åter, får reda upp eländet.
En annan viktig ”sanning” är att vänsterns lockrop om att ”investeringslåna” sig ur krisen helt baseras på oprövade akademiska teorier och att det är betydligt fler namnkunniga ekonomer som har en helt annan syn på den offentliga skuldbördan.
Det här är naturligtvis dåliga nyheter för alla som fortsätter att envisas med att föra fram ofinansierade gyllene gåvor till sina väljare i stället för att ta ett politiskt ansvar och samverka till de förändringar som faktiskt krävs. Vi måste ha en samhällsekonomi i balans och som vilar på en stabil grund, och ett välmående expansivt näringsliv, för att ha möjlighet att utveckla välfärden. Utan detta är alla lån, oavsett vad vi kallar dem, bara en väg in i en oändlig negativ lånespiral där vi skjuter fram problemen till våra barn och barnbarn.
Det talas idag ofta, länge och varmt om hållbarhet. Detta får inte bara gälla miljön, utan måste också omfatta samhällsekonomin och vara mer än tomma klyschiga symbolfrågor. Bevare oss från vänsterns ohållbara lånefeber.
ERIK SCHÜTTEN (MSÅ)
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
