SÖK
MENY
Dags att fokusera på hur skattetrycket sänks
Skatteintäkterna för de åländska kommunerna ökade 2022 med drygt åtta miljoner enligt färsk statistik från Åsub och landade på 128 miljoner. Jo, ni läste rätt. Aldrig förr har ålänningarna betalat så stor kommunalskatt.
Ökningen av kommunala skatteintäkter har varit linjär i över 20 år och bevisar med all tydlighet att åländska politiker är mer ivriga på att pungslå skattebetalarna än att hitta rationella strukturer som ökar produktivitet och effektivitet. Hög välfärdsnivå har i Ålands fall väldigt lite att göra med dagens orimligt höga skatteuttag. Vi måste konstatera att vår offentliga sektor är överfinansierad men inte kostnadseffektiv, där politiken mer eller mindre blundat och skickat fakturan till skattebetalarna.
I stället för utveckling har den åländska offentliga sektorn fastnat i ineffektiva kommunala strukturer kostsamma att upprätthålla. För att ekvationen ska gå ihop med en växande offentlig sektor krävs ständigt ökande skatteintäkter.
Det finns några mycket utmanande trender som snabbt behöver brytas:
1) Den offentliga sektorns växande storlek jämfört med den privata
2) Offentliga sektorns otillräckliga kostnadseffektivitet
3) Ålands låga befolkningstillväxt och åldrande befolkningsstruktur
4) Den sjunkande försörjningskvoten som innebär att Ålands befolkning får en allt mindre relativ del i arbetsför ålder
5) Ålands låga ekonomiska tillväxt.
Politiken har över tid försatt Åland i en rävsax, där problem hanteras genom att förlita sig på högre skatteintäkter. Det är du som skattebetalare som tvingas betala dyrt för en alltmer ohållbar samhällsstruktur som får allt svårare att se Åland som en helhet.
Om utvecklingen i näringslivet gått i samma oproduktiva takt som vår kommunala struktur, skulle vi i dag åka ångbåt till Åbo och tända fotogenlampor för att få ljus i huset. De rationaliseringsförsök som gjorts har mynnat ut i allt fler kommunala organ som Oasen, KST, skoldistrikt et cetera vilket ändå leder till mer byråkrati och skatteslitage än om kommungränser togs bort. Litenheten gör det omöjligt att uppnå effektiva samordningar och rationaliseringsvinster inom den egna kommungränsen.
Den som påstår att en god välfärd är beroende av dagens höga skattetryck far med osanning. I dag går en avsevärd del av skatteintäkterna åt till administration, dubbelarbeten och byråkrati. Pengar som i stället borde stanna kvar i ålänningarnas plånböcker, göra det mer lönsamt att arbeta, styra sin egen vardag eller ge utrymme till tillväxtstimulerande åtgärder.
Skattetrycket göder den offentliga sektorns tillväxt och är förödande för näringslivet och den tillväxt som ska skapa välfärdsresurserna. Detta får fortsätta, år efter år efter år och lite nu och då funderas det lite pliktskyldigt på hur förbättra den åländska tillväxten … När lösningen och ansvaret ligger hos politikerna att riva de kommunmurar som saboterar den åländska ekonomin.
Landskapsregeringens ekonomi är lika hållbar som en fotbollsklubb sponsrad av en saudisk oljeshejk. Ett nytt avräkningssystem som gett intäkter av engångskaraktär på över 30 miljoner samt högre uttag från Paf ger en ögonblicksbild av att det likvida läget ser bra ut. Tyvärr gör de senaste årens kraftiga vänstergir att ”slöseriet” med skattemedel går i allt högre tempo och ändå blir investeringsunderskotten allt större, till exempel inom offentliga digitaliseringen och äldrevården.
Landskapsandelarna som går ut till kommunerna är cirka en fjärdedel jämfört med kommunernas skatteintäkter. Problembeskrivningen om att lösningen på en kommunal dysfunktionalitet ligger i höjda landskapsandelar känns därför mycket verklighetsfrånvänd.
Dels för att landskapsandelarna också består av skattemedel som bör nyttjas ansvarsfullt, men även för att Åland inte har råd att fortsätta doppa huvudet i pytsen med politisk prestige och vägra inse att vi har en välfärdsproduktion som snart inte går att finansiera utan banklån.
Är ett Åland med svag offentlig ekonomi och höga skatter en attraktiv plats att flytta till? Vi kan konstatera att 2022 ökade Ålands befolkning med 15 personer och utflyttningen var rekordstor, drygt 800 personer!
Skattegränsproblematiken är en stor fråga att lösa, men där är Åland beroende av andra. Gällande samhällsstrukturen och produktionen av välfärd har vi allt i egna händer.
Det enda som krävs är ett politiskt uppvaknande som konstaterar att dagens modell som kräver ett allt högre skatteuttag är förödande för såväl tillväxt och inflyttning, som ålänningarnas plånböcker och köpkraft. Lösningen är enkel och trygg.
Bort med kommungränserna på fasta Åland, finns ingenting som skulle ha samma positiva effekt för den åländska samhällsutvecklingen och ekonomin. Förhoppningsvis kan fler se behovet i dag än för fyra år sedan.
JOHN HOLMBERG (LIB)
LAGTINGSLEDAMOT
