SÖK
MENY
Det stora experimentet står inför ytterligare ett prov
Varje dag möter jag deras blickar – oroliga, sökande – när de frågar hur valet kan gå. Under frågorna ligger en djupare, mer personlig undran: Kommer allt att ordna sig?
År av val har lärt mig att vara försiktig med nyhetsflödet, att inte låta rubriker fyllda med oro ta över mina dagar. Rädsla säljer, medan hoppet kämpar för sin plats. Stressen är verklig, men jag håller den nära, som en tyst, orolig följeslagare.
Chocken från 2016 dröjer sig kvar, och attacken mot Capitolium 2021 lämnade ett ärr på nationens själ. Under den fruktansvärda dagen mindes jag mitt senaste besök i Washington D.C., 1998. Jag var sjutton år, gick in i Capitolium med min far och en grupp lobbyister och kände den högtidliga tyngden i demokratins salar. Vi gick genom Rotundan och blickade upp mot statyerna som verkade vaka över oss, beskyddare av en idealbild. Demokrati kändes levande där – nästan som en gud i den byggnaden.
Minnet ekar fortfarande: vördnaden, löftet om att denna regering skapades för att tjäna alla. Jag tänker på George Washington, som 1790 skrev till en vän och kallade landet ”det sista stora experimentet för att främja mänsklig lycka genom ett förnuftigt avtal i det civila samhället.”
Han tog på sig ämbetet motvilligt, inte av personlig ambition utan av en djup pliktkänsla, och han lämnade det när han kunde ha suttit kvar för livet. Mycket som en av dagens kandidater har sagt att han skulle göra om han fick sin vilja igenom.
För Washington betydde vår nyfödda demokrati tjänst före själviskhet, ett kall att sätta landet över individen. ”Det finns knappt någon handling”, skrev han, ”vars motiv inte kan tolkas på dubbla sätt.” Att leda detta experiment krävde ”försiktighet … försoning … fasthet”, och han tog varje steg medveten om att ”jag går på otrampad mark.”
Men något grundläggande har förändrats sedan hans tid och sedan det där besöket 1998, och den vördnad jag kände då har ersatts av något mörkare, mer akut.
Att rösta i år kändes ovanligt klart. Av de tre länder där jag haft privilegiet att rösta, kändes detta val som mer än ett val för USA; det kändes som ett val för global stabilitet. Med Finland som nu är en del av Nato, konflikten i Ukraina och oroligheter som sprider sig från Gaza till Libanon och Iran, kändes min röst som en liten handling av tro i en värld som desperat behöver stadga.
De blickar som möter mina söker inte bara politiska svar; de söker tröst, hopp om att detta Stora Experiment med all sin makt och inflytande kan klara ännu ett prov.
Till dem säger jag: Vi har prövats förut. USA har alltid varit ett experiment, skört men uthålligt. Vårt första försök med en konstitution höll inte. Mina egna förfäder ledde ett uppror mot skatter och tvingade Washington själv att marschera med en armé till min hemstad, enda gången en sittande president har lett trupper i strid.
Vi utkämpade ett förödande inbördeskrig, och slaveriets arv kastar fortfarande en skugga över oss. Vi har mött ekonomiska kollapser, splittring och hot inifrån OCH utifrån. Men vi har stått fast och valt att bygga upp, inte riva ner.
Det som ger mig hopp nu är inte splittrande rubriker, utan vanliga människors beslutsamhet: mina vänner och de tusentals volontärer som marscherar, organiserar och stärker vår demokrati, en röst i taget. Kamala Harris historiska gräsrotskampanj, med sitt rekordstora dörrknackande, drivs helt av volontärer. Detta är Amerika som jag tror på – det som reser sig för att möta varje utmaning med mod och uthållighet.
Och till de här som känner sig maktlösa, utan röst, kom ihåg att ni har stor makt över den värld ni formar, här på Åland. När oron kommer, omvandla den till meningsfulla handlingar. Plocka skräp längs stranden och hjälp till att vårda vår gemensamma värld. Spendera tid med äldre grannar som kanske kämpar med den allt längre vinternatten. Återknyt till naturen, organisera ett lokalt evenemang eller stötta någon som behöver hjälp. Eller se till Nyvember-kampanjen, som uppmuntrar små, positiva vanor för att höja vår välmående. Tänk om vi alla gjorde det till vår mission att vårda våra gemenskaper – vilken värld skulle vi då skapa?
Oavsett vad morgondagen bär med sig, fortsätter det Stora Experimentet. Det överlever tack vare människor som i prövande tider väljer tjänst före rädsla, som håller fast vid samma mod och beslutsamhet som Washington bar med sig när han avstod från makten. Denna anda, denna tysta styrka, är vår att hedra, här och nu, på de platser vi kallar vårt hem. Må vi aldrig glömma det.
ALYSSA BITTNER-GIBBS
