SÖK
MENY
Efterfrågas: Ett längre perspektiv
Märkligt kort är vårt minne, utan historisk förankring kastas vi från ytterlighet till ytterlighet.
I ett av sina Helsingforsbrev beskriver Mats Löfström valet av Trump som en blixt från klar himmel. Det var det väl inte. Det längre perspektivet tycks också ha saknats när han röstade in Finland i Nato och stöttade en ohämmad Natoanhängare i presidentvalet, när det fanns en fredsmäklare och Ålandskännare bland kandidaterna.
Och när Peter Lindbäck i lagtinget talar om att Åland blir ”nästa ödesmättade måltavla för den ryska björnen”, refererar han till händelserna de två senaste veckorna. Nu skall konsulatet stängas!
Då kändes det tryggare när andra lagtingsledamöter och tidningsledare manade till lugn och påpekade att konsulatet har en enda specifik uppgift: att övervaka att demilitariseringen efterlevs.
Kanske att det just nu är dags att påminna om hur inställningen till ryssen och Ryssland växlat i vårt land och att vi på Åland haft alldeles speciella erfarenheter av ryssar.
Alexander I var kanske den mest framstegsvänliga av de europeiska självhärskarna när han tillträdde. Hur smärtfritt gick det inte då för Finland att inordna sig i tsardömet! Många finländare såg det som en förändring till det bättre.
På Åland hade vi ryssen som god granne under trettio år när fästningen byggdes och ända in på skinnet under första världskriget med 7-8000 ryska soldater privat inkvarterade – här fanns ju inga garnisoner. Men det gav inte upphov till något rysshat. Av mina fastrar och min farbror i Gottby hörde jag ofta historier om ryssarna som under flera år fyllde sal och kammare hos Örjans. Men aldrig ett ont ord!
Andra byar kan jag inte tala för, men i grannbyn Kungsö tycks situationen ha varit liknande trots att en fiskare där sköts av en rysk soldat. Pappa lärde sig ryska. Några somrar hörde jag honom konversera på ryska med myndigheterna i Gdansk där ss Asta lastade kol för Finland var sjätte vecka.
Just detta behandlas av vår egen Martin Isaksson 1982. På den nästsista sidan av hans bok Kring Bomarsund kan vi läsa:
”Det är ovedersägligt att de ryska makthavarna i den avlägsna åländska provinsen aldrig gav anledning till något folkhat. … Bland soldater och fästningsarbetare fanns många som förbröt sig mot liv och lem och egendom … [men] ingenstans kunde någon på Åland emellertid skönja ens en önskan från ansvarigt håll att vända en bajonett eller höja en knutpiska mot civilbefolkningen på öarna. Måhända mer än någon annanstans inom storfurstendömet Finland var man på Åland lika medveten om det ryska folklynnets ljusa som om dess mörka sidor.”
JERKER ÖRJANS
