SÖK
MENY
En hotad skatt för staden
Denna text är en förkortad version av invigningstalet vid Mariehamns litteraturdagar 2012.
Genom historien har Ålands strategiska betydelse varit läget mellan öst och väst. Mariehamns litteraturdagar har fortsatt det brobygget. I detta bördiga kulturdelta sker viktiga möten och gror nya idéer. Alla stora tankeströmningar har uppkommit i kulturmöten, i tiden var det krocken mellan hellenistisk och hebreisk kultur som skapade uppkomsten av västerländsk demokrati och humanism. Den nordiska välfärdsmodellen är kanske kronan på det verket, eller har åtminstone varit det. Den västerländska civilisationen vacklar. Välfärdssamhället nedmonteras och den naturliga följden blir då att vi redan här och nu får höra det nyliberala marknadstänkandets vassa klor krafsa på människans rätt till konst och kultur.
Också Mariehamns litteraturdagar drabbas av detta. Mariehamns stad har skurit ned sitt stöd för dagarna med en tredjedel sedan starten, för varje år har stödet minskats. Landskapet Åland bidrar inte med något alls till evenemanget. Kravet att någon ideell förening borde ta över arrangemanget blir allt starkare. Just nu finns det en risk att 20 års jubileet blev det sista Mariehamns litteraturdagar som arrangerades.
Konsten skall inte behöva motiveras i termer av ekonomisk vinning eller folkhälsa. Konsten gör livet värt att leva. Ett samhälle utan konst är ett miserabelt samhälle med olyckliga, rotlösa och desillusionerade medborgare.
De flesta framtidsforskare är överens om att i vår alltmer specialiserade värld kommer samhällsutvecklingen an på tvärvetenskaplighet. Vårt samhälle är i stort behov av fler renässansmänniskor som förstår sig på och är intresserade av lite av varje och för det är litteratur en fantastisk inkörsport. Penganissar och politiker är beroende av kultursfärens kreativitet.
Professor Bengt Kristensson Uggla, Amos Andersson-professor vid Åbo Akademi, redogjorde i en debattartikel (SvD 21.12 2011) för en tung policyrapport från Stanford som gör upp med den marknadsfundamentalism som rapportförfattarna menar att i själva verket har skapat upprepade kriser. Rapportens upphovsmän ordinerar en god dos bred humanistisk bildning på ekonomiskolorna. Utbildningarnas ensidighet och begränsade perspektiv på allt från samhälle och kultur till natur och resurser har i allra högsta grad bidragit till den ekonomiska krisen i världen.
Författarna menar att det är dags att lära av de misstag som gjorts när man utgått från ett ensidigt och idealiserat marknadsbegrepp, som gjort att man nonchalerat andra samhällsdimensioner och mer komplexa former av social interaktion. Företagsekonomi är så mycket mer än marknader, och ett samhälle är så mycket mer än ekonomi.
Det ekonomiska snacket har de senaste åren försåtligt invaderat även kultursfären och har på så sätt även i smygande takt försökt definiera konsten.
En amerikansk dam reste till Paris 1913 hon frågade Ezra Pound vad han trodde konst var till för. Pound svarade: ”Fråga mig vad en rosenbuske är till för!” Europa var då på gränsen till krig. Vad har man rosenbuskar till i ett krig? Vad vore livet utan rosenbuskar?!
Det finns en smygande känsla, även bland litteraturälskare, att all form av konst är guldkantad lyx. Få tvivlar på att sjukhus och skolor ska betalas av oss alla. Men när det gäller kulturområdet hänvisas vi allt oftare till marknaden: ”Låt dem som vill ha det betala för det!” Konst påstås vara specialiserad, individualistisk, elitistisk och rena bluffen.
Den kommersialiserade kulturen har blivit en mediacirkus, en prisgalen extravagans, helt beroende av marknadsföring och hype. Den breda allmänheten kan några kända namn, men förhåller sig cyniskt till produkten. Lägg märke till själva ordbruket: man talar om ”produkt”. Konstyttringar behandlas som en handelsvara. Författare och andra konstutövare förväntas vara försäljare.
En av männen i ledningen för det nya fusionerade finlandssvenska storförlaget Schildt&Söderströms Kobbe Bergh, liknade i en intervju författarnas förhållande till sina förlag som kunder i en butik. Många författare med mig rasade. Vi måste väl åtminstone betraktas som råvaruproducenter. Han har bett om ursäkt för den olyckliga formuleringen, men det är ett lika sorgligt som symptomatiskt exempel på hur språket inte bara beskriver verkligheten utan också de facto skapar den.
Råkapitalismen snöper konst till strömlinjeformad oförarglighet, till vår tids opium för folket. Kapitalismen hatar konkurrens från ifrågasättande system. Konsten har en helt annan värdegrund och är därför hotfull. Konsten är opålitlig och svårförutsägbar, men den lämnar spår av skönhet. Konsten får oss att tro på att det finns mer i livet än det den materiella världen kan ge. Konsten kan vara en blek pil i vägdammet eller en dynamitdepå, som bäst är den ett medel till förvandling. Konsten vill påminna oss om alla de alternativa förhållningssätt som andra krafter vill få oss att glömma.
Konsten har en annan, väsensskild ekonomi. Den fokuserar på det som den vanliga miniräknaren missar: Kärleken och fantasin. Konst skapas av dem båda: en passionerad kärlek till arbetet i sig självt och en fantasifull kraft som skapar något nytt av disparata material.
Nyskapande konst finansieras inte av stora statliga program, riskkapital, eller skräpobligationer. De sker när någon plockar upp en penna eller tar en bit lera och förändrar den för alltid. Pengakulturen vill ha kalkyler, lägsta nivåer och uppskattad försäljning. Den vill ha avkastning på sin investering, man vill helt enkelt ha mer pengar. Konsten kan inte erbjuda någon uppenbar avkastning. Den erbjuder varken snabba cash eller ett quick fix för våra liv. Den kan skapa ett begär efter autenticitet, den kan uppenbara sanningar om oss själva och våra liv. Sanningar som i vanliga fall ligger begravda i den 24-timmars kriszon som kallas det verkliga livet.
Författaren Jeanette Winterson, berättar i en artikel i The Guardian (25.11 2002) om en man, en kväkare, som var frivillig som ambulansförare under andra världskriget. Då andra män hade bilder av sina kärestor i sina plånböcker, bar han ett foto av en Queen Anne-stol. I sin förtvivlan över vart mänsklighetens dårskaper fört honom och miljontals andra behövde han en påminnelse om den mänskliga själens storhet.
Konst av hög kvalitet är tidlös. Vi läser inte Shakespeare så mycket för att lära oss mer om det elisabetanska England. Vi läser Shakespeare för att lära oss något om oss själva idag. Massproduktion är kloning. Konst är en unik vision. Individer kan förstås arbeta tillsammans, som de gör i musik och estradkonst. Men konst är aldrig en fabrik eller en produktionslinje. Konsten fokuserar på en unik vision.
Kapitalismen vill inte att vi ska fokusera – för då märker vi kanske bristerna. En hafsig och konturlös konsumtion är vad som passar marknaden bäst. För någon måste köpa överproduktionen av själlös smörja. Däremot är all verklig konst en sorts levande teater. En bra bok lever kvar inom oss långt efter att vi läst ut den. Dialogen fortsätter i oändlighet mellan bok, författare och läsare.
Om all världens valutor upphörde att existera, skulle konsten fortsätta. Om Åland bombades sönder och samman skulle någon Kari Niskanen, Jonas Wilén, Sanna Tahvanainen eller Leo Löthman börja skapa konst av spillrorna som blev kvar.
Varför sprängde talibanerna buddorna i Bamiandalen? Varför brände Hitler böcker? Varför förbjöd Franco visningen av Guernica? Konsten är kraftfull, konfronterande, svår. Den utmanar det vi är. Det gäller lika mycket en Queen Anne stol som boken Korparna av Thomas Bannerhed. Man kan försöka dämpa konstens makt på alla möjliga sätt – man kan förstöra eller förbjuda den, bagatellisera den och sentimentalisera den.
En åländsk allmogestol är kanske inte är så anmärkningsvärd i jämförelse med en betongstol av Jonas Bolin, men jämför vi den med lågpriskedjornas bleka wannabe kopior i mdf så märks skillnaden genast!
Vi får i dessa tider inte låta oss luras av den oheliga allians konsumtionssamhället försöker ingå med konsten! Den låtsas göra det för pengarnas skull, men bakom pengarna gömmer sig faktiskt en rädsla. En rädsla för att det finns ett alternativt sätt att leva. Konsten påminner oss om alla de alternativa möjligheter som finns men som vi luras att glömma. Man vill censurera den, förringa den, banalisera den, men kan aldrig reducera dess kraft. Det finns ett andra sätt att utmana materialismen än att skaffa sig en svindyr Luis Vuitton-kopia. Man kan gå på Mariehamns litteraturdagar – en hyllning till människosjälen.
I ekonomiskt vacklande tider när vi ser en ökad främlingsfientlighet är kulturen viktigare än någonsin. Mariehamn stad och landskapet Åland bör inse detta och garantera en fortsättning av Mariehamns litteraturdagar. Människan lever inte endast av bröd och fotboll.
Katarina Gäddnäs
