En opinionsbildning mot barn med NPF?

Insändare

21:29 måndag, 5 februari, 2024

I Nya Åland den 28:e december publicerades en artikel om JO-anmälan av en skola i Södra Ålands utbildningsdistrikt. Vi läste artikeln med växande oro när utbildningschefen Mathias Eriksson varnade om ökningen av barn med behov av extra stöd, och att eleven i fråga inte hade fått tillgång till skolpsykolog även fast det var en laglig rättighet. Istället fokuserade han på hur svårt det blir för kommunerna att behöva hantera detta problem och att vi snart inte kommer att ha några lärare kvar om föräldrarna fortsätter att klaga. Det var en otäck ton av så kallad victim blaming i texten som lämnade en dålig smak i munnen.

En sak vi fann underlig var att journalisten Michael Hancock inte ställde några följdfrågor, utan istället självföreslog att föräldrarna nog borde ta ansvar, något som utbildningschefen Mathias Eriksson snabbt höll med om. Man frågar sig då: vilket ansvar ska föräldrarna ta över skolans förmåga att erbjuda stöd till sina elever? Om man jämför med fysiska funktionsnedsättningar blir frågan genast absurd. Ska föräldrar till ett barn som använder rullstol ta ansvar för att eleven kan ta sig fram i skollokalerna?

I en uppföljningsartikel den 29:e intervjuar Michael Hancock utbildningsminister Annika Hambrudd i frågan, och där föreslår han att det kan finnas perception bias i diagnosprocessen, det vill säga att vi aktivt letar efter och därför hittar NPF-diagnoser där de inte finns. Det är ett både underligt och oroväckande påstående – speciellt med tanke på vilken omfattande och utförligprocess en NPF-diagnostisering är och vilken gedigen expertis den kräver. Anser Hancock att NPF inte är ett verkligt fenomen?

I praktiken är en NPF-diagnos ofta nödvändig för att få stöd kring NPF-relaterade svårigheter. Och även då är det en ständigt pågående kamp för föräldrar och elever att få den hjälp de har rätt till.

Vi efterlyser en motvikt med uttalanden från expertis inom NPF och diagnostik för att lyfta fram hur det faktiskt går till och vad det innebär att få en NPF-diagnos. Annars riskerar det att bli mycket tyckande men väldigt lite fakta eller kunskap som kan hjälpa till att bryta fördomarna mot personer med NPF. Vi vill väl ändå inte skapa en negativ opinion mot en redan utsatt och sönderstressad grupp av människor?

Istället för att endast se neurodiversitet som ett växande problem kunde vi belysa hur många yrkesgrupper där NPF är vanligt: forskare, utvecklare, konstnärer, skådespelare, musiker och entreprenörer har alla en hög andel av neurodiversitet.

En NPF-diagnos är således inte något som dömer en till ett andraklassliv. NPF är ett annat sätt att tänka, känna och uppleva världen, som – om vi bara tillåter det och ger det stöd som behövs – kan berika och förgylla allas vår tillvaro. Alternativet är ett mörkt och dystert samhälle där oliktänkande bestraffas och alla som känner sig annorlunda lär sig att maskera eller i värsta fall bli självdestruktiva. Vilken är den framtid vi vill ha på Åland?

NPF ÅLAND