I en mycket saklig och relevant insändare frågar Monica Backman varför allting tar så lång tid när det gäller äldreomsorgen. En mycket berättigad fråga. Min uppfattning är att fördröjningarna beror på oenighet om behovet av boendeplatser för äldre i Mariehamn. Det hela har sin upprinnelse i de så kallade servicemål som den förra regeringen försökte införa i den kommunala äldreomsorgen. Detta skedde år 2018. Målet är att 90 procent av alla över 75 år skall bo hemma. Resterande 10 procent skall bo på ESB (effektiverat serviceboende) eller i institutionsboende. I verkligheten visade det sig att kommunerna hade betydligt fler äldre i olika boendeformer än 10 procent. I staden gick socialförvaltningen in för servicemålen och deklarerade att staden inte behöver flera boendeplatser för äldre. Tvärtemot sades det har vi för många boendeplatser. Servicemålen och de verkliga behoven stämde inte överens.

Anhöriga och anställda vittnade om en annan verklighet än den servicemålen förmedlade. Trycket på stadens boendeplatser för äldre ökade och många desperata anhöriga gick ut i media och berättade om sin nöd. Debattens vågor gick höga i spalterna. Sedan tillkom införandet av treskift i stadens äldreomsorg, en extrem värmebölja drabbade de boende på Trobersghemmet, skandal på skandal om vanvård rapporterades på rikssidan medan den politiska debatten på hemmaplan blev alltmer låst. År 2019 samlade sig stadsstyrelsen och gav en kommitté under ledning av Harriet Lindeman i uppdrag att utreda demensvården i staden. Kommittén avgav sitt betänkande i december år 2019. Åtgärdsplanen inleds med meningen: ”Staden bygger ett demenscenter”. Sammalagt presenteras 32 åtgärder för en bättre äldreomsorg särskilt med tanke på de demenssjuka och deras anhöriga. Tyvärr har inget beslutande organ i staden godkänt Lindemankommitténs åtgärdsplan. Stadens socialförvaltning har uppgått i KST (Kommunernas socialtjänst) och för närvarande saknas en ordinarie omsorgschef för stadens äldreomsorg. Det saknas långsiktiga beslut och styrdokument för förändringsarbetet inom äldreomsorgen. Läget har närmast stagnerat under pandemiåret 2020.

I slutet av år 2020 tillsatte stadsstyrelsen en ny kommitté för att planera ett demenscenter i staden. Uppdraget är allmänt hållet och någon hänvisning till Lindemankommitténs åtgärdsplan ingår inte i beslutet. Kommittén i vilken undertecknad ingår kämpar på och har kommit så långt att vi har ett förslag på vilka verksamheter som centret skall innehålla och hur många boendeplatser som behöver byggas för att möta akuta behov och behov på medellång sikt. Fortsättningsvis finns det dock tyvärr röster som menar att behoven kan tillgodoses utan att vi bygger ett separat demenscenter. Här är Demensföreningens och enskilda anhörigas synpunkter av störta vikt. Demenssjukdomar kallas anhörigsjukdomar och är av en så allvarlig karaktär att samhället måste gå in med resurser och tjänster för att människor inte skall fara illa. Drottning Silvia som gjort en stor insats för att öppna upp diskussionen om demenssjukdomar understryker vikten av att tala öppet om sjukdomarna, begära hjälp och fortsätta forska om sjukdomarnas orsaker och hur vården kan förbättras.

Vi har hamnat på efterkälken i denna viktiga medmänskliga angelägenhet. Ju fler som talar om behovet av ett demenscenter desto snabbare kan det förverkligas.

BARBRO SUNDBACK (S)

Mer läsning

Åland Gallup: Flest vill ha ett större demenscenter – utanför Mariehamn

Demensföreningen bjöd på hjärngymnastik

Politisk minnessvikt om demenscenter