EU-valet närmar sig och tidningarna fylls av valinsändare. Bra så. Men det behövs en djupare diskussion om varför vi ålänningar ens skall rösta i detta val. Framför allt om vi skall lyckas intressera några soffliggare.

Backa bandet till dagen då Åland blev medlem i EU. Vi blev en del av gemenskapen och dess fördelar. Vi flyttade samtidigt, precis som övriga nya medlemmar, över en hel del behörighet till Bryssel. Men utan att bli kompenserade för detta med egen parlamentsplats där vi kan bevaka det vi lämnat över.

EU blandar sig allt djupare i medlemsländernas vardag. Mer och än mer av våra kvarvarande behörigheter flyttas i praktiken till Bryssel genom nya EU-direktiv. Som vi inte kan påverka det minsta eftersom vi saknar representationen i parlamentet. Vår EU-närvaro går i praktiken via de finländska partierna.

Ett sätt att mota detta är att försöka smyga in våra egna i de finländska partierna. Antingen som parlamentariker genom att ställa upp på partiernas listor. Eller i form av medarbetare i EU-parlamentarikernas staber.

Här krävs ett noga utformat samarbete genom ett bindande skriftligt avtal. Detta är mycket viktigt då konkurrensen inom de finländska partierna är stenhård. Framför allt vad gäller platserna i staberna som ger karriäristernas CV:n en rejäl knuff i rätt riktning. En muntlig överenskommelse är inget värd.

Vad SFP vinner på sitt samarbete är överlevnad. Men vad vinner SDP och Gröna på sina samarbeten? Är vi ålänningar en bricka i ett spel som handlar om att få ut SFP från banan?

I samtliga finländska EU-staber utom SFP:s är arbetsspråket finska. De som hamnar i en annan stab än SFP:s måste i praktiken vara helt tvåspråkiga inklusive EU-juridikens språkdomän. Med tanke på informationsmängden som skall hanteras blir detta en omöjlig uppgift. Var hittar vi dessa ålänningar?

Hur fungerar det med vårt åländska språkskydd? Om vi lättar på kraven här på grund av ”viktigheten”, vilka andra ”viktigheter” berättigar till samma undantag?

Sedan kommer frågan om vad vi ålänningar anser att är viktigt för oss i Bryssel? Är det stora ideologiska frågor eller den praktiska vardagen de våra skall koncentrera sig på? Den här är mycket viktigt eftersom det är vad vår landskapsregering och vårt lagting har att förhålla sig till.

Ideologi är självfallet ok. Men då försvinner de få verktyg vår egen förvaltning behöver. Alternativet blir att skapa en egen representation i Bryssel för någon skattemiljon i året. Eller överlåta allt till Helsingfors.

För mig är upplägget med SFP den enda gångbara vägen om vi skall ha den minsta möjlighet att bevaka åländska intressen på ett sätt där vi kan koppla ihop vår egen förvaltning med en EU-stab i Bryssel. Detta sker inte på bekostnad av någon ideologi eftersom den saken sköts genom våra egna lokala val. Det vill säga vem som styr i landskapsregeringen för tillfället.

Och vardagssamarbete med systerpartierna ger faktiskt bättre slagkraft i de stora ideologiska frågorna.

Idén om att sprida ut ålänningar på flera ställen är bra. I teorin. Men i praktiken tunnar vi ut redan små resurser i stället för att koncentrera dem där de behövs mest. Vi är en droppe i Ålands hav redan i vanliga fall. Här är vi en droppe i världens samlade oceaner.

Det jag, med all respekt, undrar är hur övriga åländska kandidater ser på sin roll, sina möjligheter och sina ambitioner? Är valet bara ett sätt att lättsamt profilera sig för kommande lagtingsval, där man samtidigt råkar slå undan benen för vår förvaltning? Eller avser man att ta upp samarbetsbollen, och i så fall hur?

ERIK SCHÜTTEN

FUNDERSAM EU-VÄLJARE

Mer läsning

Socialdemokraterna om den utlovade medarbetarplatsen: ”Vi har inget mer att säga”

Emma Harald i spalten: Jag röstar för semester

Anton Nilsson nöjd efter EU-valet: Tacksam för stödet och på väg tillbaka till Bryssel