SÖK
MENY
Framtidens vård – en utmaning för arkitekterna
Mitt intresse för minnessjuka vaknade då min mor insjuknade. Då kom jag i kontakt med vården av denna patientkategori. Hade nog i slutet av 1970-talet arbetat som nattskötare på demensavdelning. Där hade vi dessa 50–60-åriga män inlagda som antingen medicinerades hårt för att hålla sig stilla eller fastbundna i rullstolar och sängar. Medicineringen gjorde att de blev aggressiva.
Men en man medicinerades inte utan han fick promenera åtta timmar per natt av och an i korridoren. Som ett instängt djur men inte farlig för vårdarna. När min mor stängdes in på avdelning med ingen chans att röra sig, och med medicinering, blev hon plötsligt aggressiv. Hon slog vårdarna och började falla med fula blåmärken överallt på kroppen. Hon som var Tai Chi-mästare och ännu som 90-åring stod på ett ben och knöt sitt skosnöre. Personalen sa att de inte hinner ta ut henne fastän det fanns den mest perfekta gården utanför. Hon flyttades till ett annat kommunalt vårdhem där det fanns direkt kontakt genom alltid öppna dörrar, till en stor gård. Hon kunde promenera när hon ville. Medicinerna togs bort och hon blev sitt gamla jag. Vi firade i dagarna hennes 94-års dag. Och för oss alla var det största intrycket att hon var så glad. Personalen har skolning i användningen av läkemedelsfria metoder i vårdarbetet med minnessjuka. Man kallar denna vård klientorienterad vård som främjar klienternas hälsa.
”ANHÖRIG”
