SÖK
MENY
Fred 2025? En fråga för alla
I en av våra kulturtidskrifter, Sanct Olof 2024, ingår två appeller för fred, Helsingforsförfattaren Rosa Liksoms ”Det finns alternativ till militarism” och prästen, läraren och poeten Pekka Kivekäs ”Staffan och Nikolaj – en berättelse om två små pojkar”.
Liksoms text är hennes predikan i S:t Görans kyrka under Litteraturdagarna 2024 och Kivekäs text en betraktelse för en morgonsamling i finska läroverket i Vanda. Den höll han 1993 efter en cykelsemester på Åland. Texterna är inte bara läsvärda, de är fortfarande högst aktuella.
Rosa Liksom påminner om den franske författaren och filosofen Jean-Paul Sartre, som efter andra världskriget talade om den västerländska civilisationens förnedringstillstånd och upplysningens förfall i hjärtat av Europa. Hon frågar sig om det Europa som idag förbereder sig för ett kärnvapenkrig alls tagit avstånd från förnuftets upplösning som på 1950-talet beskrevs av Sartre, Bertrand Russell och Albert Einstein. Men hon kapitulerar inte, alla kan vi påverka. Så här uttrycker hon det: “Det är bra att minnas att varje människas insats i främjandet av fredsarbetet och den ekologiska rörelsen är betydelsefull. De stora förändringarna växer underifrån, små bäckar blir till en stor flod.”
Också Pekka Kivekäs tar upp frågan om det personliga ansvaret. När han cyklar på Åland sommaren 1993 påminns han om två små pojkar, Staffan och Nikolaj. Den föräldralöse Staffan tas omhand av klosterbröderna på Kökar. Hos dem får han sin grundutbildning och ges möjlighet att fortsätta sina studier utomlands. Vilket under!, skriver Kivekäs, de karga klippornas son blir den förste från Finland som uppnår teologiedoktors grad i 1480-talets Rom. Med ordensnamnet Stefanus Laurentii blir han svensk biskop.
Den andra pojken, Nikolaj, föddes i en rysk soldatfamilj i Bomarsund. Kivekäs hittar hans grav på Prästö. Han dog 1853, året före fästningens fall. Man kan föreställa sig, menar Kivekäs, att pojkarnas föräldrar hade drömmar och förhoppningar för sina söner. I Stefans fall uppfylldes de med råge. Nikolaj blev bara fyra år.
När Kivekäs arbetar med sin text pågår kriget på Balkan. Så här skriver han: “Just nu berättar tidningarna om små liv, döttrar och söner, och med dem otaliga drömmar, som förödas i krig, dör i explosioner eller av otillräcklig vård på sjukhus alldeles nära dig och mig. Och detta i ett civiliserat Europa som sedan länge skulle ha lämnat bakom sig både medeltid och 1800-tal.”
Också Kivekäs tar upp det personliga ansvaret. Med följande frågor avslutar han sin betraktelse under morgonsamlingen i Vanda 18 augusti 1993: “Hur använder du det som tilldelats dig … ? Vad vill du göra? Vem vill du vara … ?”
JERKER ÖRJANS
