SÖK
MENY
Ge allas lika värde konkret innehåll
Ibland tänker vi för stort och svårt på ändå ganska enkla problem som i vårt lilla samhälle borde gå att lösa på individnivå.
Det finns en massa människor på Åland som vill jobba, men inte kan få ett jobb. Många av dem har utbildning, många har arbetserfarenhet. De försöker. Problemet är att det finns något – en diagnos, en utmaning, kanske en utmattning eller ett missbruk man kämpar med som gör att just den personen i sitt arbete kan behöva en anpassning eller ett extra stöd.
Samtidigt finns det arbetsuppgifter som är svåra att besätta. Det finns arbetsplatser där ingen hinner dra efter andan.
I dagens arbetsliv är det många som far illa för att tempot och kraven skruvats upp så till den grad att folk inte orkar och bara släpper taget.
Den inbördes olika grupp som har svårt att komma in på arbetsmarknaden har olika former av stöd och bidrag. Det kan vara en pension, arbetslöshetsersättning eller något annat. Det är en kostnad som i sig är självklar. Vi kan och ska inte lämna någon åt sitt öde. Det är tufft, särskilt för de unga som utan att vilja det själva aldrig blir tagna i bruk, kan bli självständiga och vara till nytta i ett riktigt jobb, inte bara ett livsfördriv.
Här finns en möjlighet för arbetsmarknaden, för samhället och för många människor.
Om vi vill spara pengar och höja livskvalitet ska vi ta denna resurs i bruk. Det har gjorts otaliga utredningar om hur våra system inte fungerar och vad som behöver göras, men väldigt lite har hänt. Kanske ska man sluta vänta på den stora lösningen och börja verkställa några mindre.
Här är några förslag.
Fatta politiska beslut att alla offentliga instanser, kök, institutioner, fastighetsavdelningar ska ta emot arbetssökande med utmaningar. Specificera vilka stödinsatser som behövs för att det ska bli möjligt.
Se till att det stödet för arbetsplatserna i form av handledning, trygghet vid frånvaro och utbildning om det behövs. Gör det i ett samarbete mellan alla de instanser, särskilt KST och Ams.
Gå in med ekonomiskt stöd till arbetsplatsen, privat eller offentlig, så att risken inte blir orimlig. En människa som har en lön behöver inga bidrag, så samhällsekonomiskt är det ett nollsummespel.
NINA FELLMAN (S)
