SÖK
MENY
Gränsöverskridande vård kräver tydligt juridiskt ansvar
I en värld där människor lever och bor över nationsgränserna och där också sociala tjänster, som olika typer av stödboenden och institutioner, erbjuds och anlitas gränsöverskridande, är det viktigt att se över de juridiska frågorna. Vilken kommun är ansvarig för vad och vilket lands regler ska tillämpas? Den enskilda människan får inte hamna i kläm. Vägledande principer som ”en sammanhållen social trygghet” måste gälla även för ålänningarna. En persons hemvist styr rätten till den bosättningsbaserade sociala tryggheten. Inom EU-länderna ska endast ett lands lagstiftning tillämpas vid en och samma tidpunkt. Bosättningsbaserad social trygghet är de förmåner som betalas av FPA, som till exempel folkpension (ålderspension och sjukpension), garantipension, barnbidrag, underhållsstöd och handikappbidrag. Övrig bosättningsbaserad trygghet handlar om offentlig hälso- och sjukvård, barnomsorg och socialvård. Det finns också arbetsbaserad social trygghet, som bland annat arbetspensioner och inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa. I oklara fall utreder FPA i Finland och Försäkringskassan i Sverige frågan om i vilket land en person ska anses vara socialförsäkrad.
EU-domstolen har uttalat sig att en person inte anses kunna ha flera hemvister eller hemvist på flera platser samtidigt. Det betyder att antingen har ålänningarna, som vårdas på boenden i Sverige genom Kommunernas socialtjänst (KST), sin juridiska hemvist kvar på Åland och ska omfattas av FPA:s bosättningsbaserade stöd och den åländska socialvårdslagstiftningen – eller så har de sin hemvist i Sverige och ska få stöd av svenska myndigheter. Eftersom åländska myndigheter inte är behöriga att besluta om socialvård och boendeplaceringar för personer med juridisk hemvist i ett annat land, så måste klienternas hemvist vara på Åland. I annat fall kan de inte vara socialvårdsklienter med insatser genom KST (undantaget om behov uppstår akut under en vistelse på Åland). Kostnadsansvaret kan dock fortfarande tillfalla Åland, även om en person flyttar från Åland till Sverige. Enligt den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster, som bland annat tar upp rättigheterna för personer som behöver långvarig vård att kunna flytta mellan länderna, så ska de ansvariga myndigheterna i in- och utflyttningsländerna, som ett led i en överenskommelse om en flyttning, fatta beslut om fördelning av kostnaderna för behandling eller vård mellan myndigheterna i de båda länderna.
Det är ofta i samband med att en person flyttar från ett land till ett annat som det kan vara svårt att bedöma hemvisten. Det är viktigt att klargöra att varken enbart vistelse eller folkbokföring avgör var en person har sin juridiska hemvist. Vid hemvistbedömningar behöver man också titta på anledningen till vistelsen. En person som har bosatt sig utomlands för en längre tid än ett år brukar i regel inte anses ha hemvist i Finland. Personen kan dock ha hemkommun i Finland, om hen med hänsyn till sina levnadsförhållanden har fastare anknytning till Finland än till det land hen bor i. Enligt lagen om hemkommun i Finland så ska inte hemkommunen ändras om en person vistas i till exempel institutionsvård eller i ett boende med boendeservice. Inom Finland kan en person dock välja en ny hemkommun vid långvarig placering på en institution, varpå socialvården överflyttas till den nya kommunen, medan kostnadsansvaret tillfaller den tidigare hemkommunen. I Sverige säger folkbokföringslagen att en vistelse i en annan kommun inte anses leda till ändrad bosättning om den föranleds enbart av exempelvis vård vid en institution för sjukvård eller vård av unga. Särskilda boendeformer enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är dock i regel inte institutioner för sjukvård, varför detta behöver uppmärksammas särskilt.
Placeringar utomlands förutsätter alltid att man sätter sig in i lagstiftningen i det land där klienten placeras. Den svenska socialtjänslagen är tydlig med att om en annan kommun än vistelsekommunen ansvarar för stöd och hjälp åt en enskild, så är vistelsekommunens ansvar begränsat till akuta situationer. Placeringskommunen behåller ansvaret för stöd och hjälp åt personen, vilket innebär att placeringskommunen också ska ansvara för den enskildes eventuella behov av ekonomiskt bistånd, enligt kommunens sammanhållna ansvar. I Sverige finns dessutom en informationsplikt för kommuner, som sluter avtal med andra aktörer än kommunala om exempelvis bostad med särskild service för vuxna, att underrätta kommunen man placerar klienten i om detta avtal.
Vad gäller placeringar av barn och tonåringar i Sverige är reglerna ännu noggrannare. Den svenska lagen tar bland annat upp att ett godkännande av en placering av ett barn från utlandet till Sverige ska prövas av socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat. I socialtjänstlagen anges förutsättningarna för att godkänna en placering i Sverige. Bland annat måste det finnas samtycke till placeringen. Även om de åländska myndigheterna önskar göra en placering på till exempel ett HVB-hem i Sverige kan en svensk socialnämnd säga nej om nämnden gör en annan bedömning av barnets bästa eller lagens krav inte uppfylls.
Vid placeringar över landsgränserna är det nödvändigt att myndigheterna i de båda länderna har kontakt med varandra och samråder, att man avtalar om ansvar och kostnader samt att lagstiftning och konventioner iakttas. När lagstiftningen ändras kan avtalen behöva uppdateras.
ERICA LINDBERG
SOCIALARBETARE OCH IMPLEMENTERINGSRÅDGIVARE
