SÖK
MENY
Hagaäventyret – dags för refrängen?
Man kan fråga sig varför jag i denna insändare vänder mig mot en enskild företagare som arbetar hårt på att få sin verksamhet att fungera. Jag gör detta av främst tre orsaker; verksamheten på Haga kungsgård äger rum på en av landskapet ägd gård, bolaget bakom verksamheten är ett aktiebolag med landskapet som indirekt ägare och sättet verksamheten nu drivs på väcker regelbundet allmän uppmärksamhet. Att man från verksamhetens sida nu begär att landskapet ska köpa in byggnader och att man får betydande offentliga stöd är också en bidragande orsak till mitt intresse liksom det faktum att bristande och ansvarslös jordbrukspolitik spelat en betydande roll i uppkomsten till den situation som nu föreligger.
I april 2012 ingicks arrendeavtalet angående Haga kungsgård och därmed lades grunden för en utveckling som knappast kan anses ha varit i landskapets, miljöns eller branschens intresse. Landskapsregeringen leddes av Camilla Gunell och slagordet var att ”Åland behöver tusen kor!”. Projektet har sedan fått stöd från samhället på alla möjliga och omöjliga sätt – samtidigt som andra verksamhetsidkare inte fått samma hjälp.
I ärlighetens namn så blev det fel från början. Arrendatorsbolaget fick lov att inleda verksamhet inom ramen för en gårdshelhet som till betydande delar skulle hanteras som Jan Karlsgården eller Kastelholms slott – alltså som ett museum. Vem skulle idag komma på att ge någon lov att flytta in i Jan Karlsgården och inleda omfattande djurhållning? Vem skulle komma på att kostnaderna för renovering av de kulturhistoriskt intressanta byggnaderna på något sätt skulle delas mellan landskapet och arrendatorn? När kontraktet upphör eller då vissa andra villkor uppfylls har landskapet gått med på att lösa in byggnaderna – det kommer att bli dyrt. Andra personer som investerar i motsvarande verksamhet kan inte räkna med att landskapet köper bort anläggningarna när verksamheten upphör. En automatisk snedvridning av konkurrensen skapades då år 2012.
Idag har vi en av Finlands största djurgårdar i Haga. År efter år har gården ansökt om och beviljats undantag från kravet att djuren skall få komma ut på bete, det vill säga i praktiken får majoriteten av djuren aldrig utöva sitt naturliga beteende att beta ute i det fria. Cirka 60 procent av all mjölk som levereras till ÅCA kommer från denna gård där djurhållningen således inte följer djurskyddsförordningens huvudregel, det vill säga att alla djur skall få komma ut på bete.
Ett villkor för ett miljötillstånd bör i längden vara att alla kor slipper ut på bete i den omfattning som djurskyddsförordningen kräver av alla verksamhetsidkare. Nyligen har vi även i tidningen Landsbygdens folk fått läsa om hur Gesterbys kor flyttats över till Haga – hur stämmer det överens med befintligt miljötillstånd för Haga? Hur beaktades Gesterbys borgenärers, bland annat landskapets, intressen? Nu är cirka 30 000 euro i arrenden obetalda till landskapets fastighetsverk som enligt min mening regelvidrigt lät det nya Gesterby-bolaget få förtur till arrendeavtal utan att andra fick vara med och bjuda.
Det är min uppfattning att djurhållningen på Haga även utgör en orimlig miljöbelastning. Inte minst hösten 2023 fick vi bevittna hur man från verksamheten spred enorma mängder slamgödsel under en tid då Åland badade i regn och spridande av slamgödsel inte var korrekt eftersom ingen nerplöjning skedde och näringsämnena sköljdes rakt ut i våra vattendrag. Skulle vara intressant att veta hur Saltviks fjärden mår i jämförelse med andra inre vikar.
Öppna landskap och biologisk mångfald är ord som inte kan förknippas med verksamheten som dessutom är beroende av kontinuerligt stöd från samhället. Det skulle inte vara förvånande om röster att landskapsregeringen köper in gården redan nu börjar höjas – tydligen har en sådan förfrågan redan gjorts i förhållande till landskapet. Gården är väl för stor för att få gå omkull?
Allt tal om hållbarhet, småskalighet, beredskap, bärkraft med mera, blir just tomt prat, luftslott och korthus när man granskar politiken bakom denna verksamhet närmare. De återkommande dispenserna från beteskravet är ett hån mot alla de djurägare som lägger mycket arbete, tid och pengar för att kunna släppa ut djuren på bete.
Som jämförelse kan det noteras, att mjölkproducenter som ännu har den gamla tidens båsladugårdar, inte tillåts bygga ut med en enda båsplats. Samtidigt är det dessa gårdar som har sina kor ute flera månader om året och upprätthåller ett månghundraårigt kulturlandskap.
Det allmänna stödet för Haga projektet har varit orättvist och det har snedvridit konkurrensen. Man kan bara hoppas att nu styrande regeringskoalition förstår att landskapets plånbok ska hållas stängd.
MARCUS MÅTAR
SVAR PÅ INSÄNDARE:
Det är ingen idé att bemöta insändaren som bygger på så många faktafel. Marcus Måtar är välkommen till Haga kungsgård så kan vi visa verksamheten och informera om hur den fungerar.
Välkommen!
KRISTOFFER LUNDBERG
