SÖK
MENY
Har feminismen gått för långt?
Hur kan det vara så farligt att en man ger en kvinna in komplimang som handlar om hennes kropp?
Det var dessvärre inte så många år sedan jag gick och grubblade över dessa frågor. Jag kunde tycka att allting verkade vara så känsligt.
Med det sagt så vill jag berätta för alla män där ute som går runt med dessa åsikter och funderingar: Jag förstår er. Jag vet att det är svårt att förstå sig på och att inse vikten av den feministiska kampen.
Eftersom jag själv varit, vad jag idag skulle kalla en antifeminist så vill jag med denna text dela med mig av insikter och liknelser som har hjälpt mig att lite bättre förstå de fenomen och det förtryck som ett patriarkalt samhälle skapar.
Jag kommer genom denna berättelse söka sätt för manspersoner att förstå ett patriarkalt förtryck som vi på många sätt slipper genom vår privilegierade position. Jag vill även vara tydlig med att jag inte på något sätt ser mig kunna sätta mig in i en kvinnas situation och jag söker aldrig heller att påvisa att mina upplevelser skulle vara likställda med någon annan persons upplevelser av förtryck och trakasserier.
I hopp om att minska missförstånd vill jag även vara tydlig med att en bör eftersträva att bygga förståelse genom empati och solidaritet och inte genom att placera sig själv i centrum av en metafor på det sätt jag nu gör. Sist och slutligen så är var och ens upplevelser unika och det är offret och den enskilda individen som besitter rätten att bedöma måttet av sin egen utsatthet, dito de trauman och konsekvenser olika händelser har förorsakat. Jag varken vill eller försöker vara fanbärare för andras upplevelser.
Året är 2007 och sensommaren har alldeles just övergått till regnblåsig höst. Jag går i årskurs 7 och är relativt nyligen 13 år fyllda. Jag har gått från att vara högst i näringskedjan bland snoriga småbarn på fotbollsplanen i Ytternäs till att vara bottenskrapet i en förfallen tegelbyggnad i Övernäs.
Jag har genom otaliga berättelser och rykten hört talas om de ökända killarna i årskurs 9. I mina ögon är de inte ens människor, de är snarare fenomen. De djupt bågade kepsarna, WESC-tröjorna som bär på en stickande doft av AXE-sprayparfym och de lågt sittande jeansen som arrogant hänger över rumpan, starkt revolterande mot allt vad vett och etikett står för.
En av killarna i nian har misshandlat en jämngammal kille nere vid skateparken så illa att offret fick en skallfraktur, en annan av killarna har hällt sitt eget urin över en annan elev när denna gick i 8:an. Det är åtminstone vad jag har hört. Jag tvekar inte en sekund på att dessa killar, helt utan samvetskval, skulle vara kapabla till att döda en annan människa.
Det är därför jag håller mig på långt avstånd och står här vid ingången omringad av vänner.
Plötsligt ringer det in och vi skyndar oss till våra skåp. Alla mina vänner tar snabbt sina religionsböcker ur skåpet och springer mot klassrummet. Jag hittar inte min nyckel i väskan och när jag väl får upp skåpet så hittar jag inte mina böcker.
När jag väl håller mina böcker i handen och skåpet är låst så ser jag mig omkring och inser att allas lektioner redan har börjat och korridorerna ekar tomt om man bortser från de gnisslande fläktarna i taket. Jag börjar gå mot klassrummet något generad.
Det är då jag ser dem. Där borta i korridorerna sitter killarna från nian, självklart skolkar de. Jag inser att jag är tvungen att passera dem för att komma till klassrummet. Jag börjar sakta gå mot bänken där de sitter och känner hur hela jag, hela mitt väsen är iskallt, jag hör den bultande pulsen slå i mina öron, knogarna som håller om böckerna vitnar och små svettdroppar pressar sig fram längs min rygg.
När jag är två meter från killarna vänder de plötsligt blickarna mot mig och en av dem säger med ett lätt flin ”Hej, Filip” och skrockar ackompanjerat av sina vänner. Jag känner hur mitt hjärta hoppar till och jag är nära på att tappa balansen, jag skyndar på stegen och kommer snabbt fram till klassrummet. Resten av lektionerna den dagen vet jag inte ens vilket ämne läraren står och pratar om för min kropp förmår inte koncentrera sig. På rasterna sitter jag utomhus uppe vid skogen och räknar minuter och hela den veckan sover jag dåligt och känner mig ständigt illamående.
Nu tio år senare kan jag nog inte minnas en enda gång då jag varit lika obekväm, rädd och kränkt. Det ärrade mig och skrämde livet ur mig i flera månader.
Det här handlar alltså om en kille i årskurs nio som säger ”Hej, Filip” till mig och sedan ler, det är allt. Inget hot, inget våld, ingeting, bara en hälsning.
Men han var äldre än jag, han hade mer makt än jag, han vara snabbare än jag, han var starkare än jag och han var skrämmande just därför.
Jag berättar denna historia för att det gör det lättare för mig att förstå hur en kommentar om en kvinnas utseende eller beteende kan vara ett övergrepp i sig. Jag var rädd för de AXE-doftande killarna i nian men sen dess har jag inte behöva vara rädd eller känna mig obekväm bland människor.
Tänk dig då att din chef, din kompis, din kompis pappa, din präst, din lärare, din kollega, polisen, din läkare, din hyresvärd och alla andra män omkring dig är potentiella våldtäktsmän och vilar som ett ständigt hot över din axel.
Att killarna i nian fortfarande skulle finnas i mitt liv och var runtom mig, lika skrämmande, var dag är för mig en jävla dystopi. Så kom aldrig och säg att feminismen har gått för långt och kom heller aldrig och berätta för ett offer vad den har rätten till att känna.
Filip Häggblom
