SÖK
MENY
Hemundervisare, en del av samhället
Vi flyttade hit hösten 2020 när min yngsta dotter var 10 dagar gammal. Vi planerade flytten i tre års tid och kom nu äntligen fram till vårt nya hem.
Anledningen till vår flytt var att vi ville, och fortfarande vill, hemundervisa.
Vi flyttade från våra föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och syskonbarn som bor i och runt Östergötland. Det var ett tufft beslut, men så viktig var och är vår önskan om att hemundervisa våra barn för oss.
Min man jobbar heltid som läkare. Jag är just nu den som är hemma med våra barn. Äldsta dottern, som hemundervisats i snart fyra år, är påhittig, driven och längtar efter att starta företag. Andra dottern, som hemundervisats i två år, är supersocial och sprudlande. Hon kan i princip prata med vem som helst och få med vilket barn som helst i lek. Tredje dottern, som ska börja hemundervisa i höst, älskar matematik och hon är snart färdig med ettans matte. Fjärde dottern, som är 4,5 år, har precis lärt sig läsa texter med versaler.
Som ni kanske förstår är vi inte en familj som valt hemundervisning på grund av svårigheter i skolan. Vi har valt detta för alla fördelar det ger, bland annat flexibiliteten och möjligheten att anpassa utbildningen efter hur barnet lär sig bäst.
Vi betalar skatt här. En stor del av lönen, efter skatt, går till kallhyra till vår åländska hyresvärd för huset vi bor i (som vi är tacksamma över att få hyra), utöver det är det bostads- och bilkostnader.
En annan stor del av lönen går till mat, och om möjligt tycker vi om att stötta det lokala samhället och köpa åländska produkter.
Andra utgifter är aktiviteter barnen går på varje termin, där de också träffar andra barn och vuxna, praktiska saker som hemundervisningsmaterial, kläder och saker från åländska butiker. Ibland unnar vi oss roliga påhitt som bowling, fika och bio.
Vi använder färjetrafiken och kollektivtrafiken och släkt och vänner från Sverige kommer flera gånger om året för att hälsa på oss.
Vi tycker om att gå på museum, vandra, gå till badhuset, läsa mängder av böcker från biblioteket, träffa vänner, anordna fester och träffar av olika slag (detta är något jag älskar och som jag gör minst varje månad).
I min närmaste krets, de hemundervisande familjer som vi träffar på veckolig basis, som också flyttat till Åland specifikt för möjligheten att hemundervisa, finns två ingenjörer, en myndighetsanställd biolog och en projektledare.
Vi deltar i en del hemundervisningsinitiativ, och startar en del själva, och vi har ofta en dag i veckan då vi hemundervisar med en annan familj.
Mina barn har sina vänner och bekanta här. De har många vuxna att vända sig till i vår gemensamma bekantskapskrets och bland ledare på deras aktiviteter.
Vi vill rota oss, så småningom köpa hus, bygga upp ännu starkare relationer, låta barnen växa upp här, kanske få barnbarn här och hoppas då att våra barn ska få chansen att välja hemundervisning, om det passar deras familjesituation och önskningar.
Min man älskar sitt jobb, mina barn älskar sitt liv här, vi älskar vårt sammanhang.
Varför känner jag behovet att ge detta personliga porträtt av vår familj? Jag vill visa vilka vi är och att vi är en del av det här samhället.
Jag tror att rådande problem och framtida problem är något vi kan hantera och överkomma tillsammans med kommunikation och samarbete utan att behöva försvåra hemundervisningen eller införa skolplikt.
Vi kommer att fortsätta att hemundervisa, men vi vill gärna att det ska vara här på Åland, som vi har gjort till vårt hem.
AMANDA WALEIJ
