SÖK
MENY
Iakttagaren
Jag roar mig ofta att sitta på ett fik och analysera människor som går förbi. Speciellt när jag är i storstaden. I storstaden är du oftast anonym, i småstäder ser du ofta någon bekant, men var du än är hittar du människor som känner sig väldigt, väldigt ensamma. Barn, ungdomar, vuxna och äldre. Alla drabbas förr eller senare av den här ensamhetskänslan.
Hur är det möjligt att man är ensam i en storstad och hur är det möjligt att man är ensam i en småstad kan man ju undra. Är vi alla för upptagna i oss själva i dag, träffas vi för lite spontant eller har stressen tagit vår tid?
Medan jag själv sitter och funderar på ensamhet inser jag att man inte kan tänka att alla andra skall göra en massa utan att dra ett strå till stacken själv. Så vad kan jag själv göra via mina arbeten och uppdrag, företag, föreningar och privat för att hjälpa dessa människor?
Vad kan samhället göra och hur kan vi arbeta mer aktivt för att hjälpa?
Det är ingen nyhet att den som lider och är sjuk oftast inte klarar av tider, byråkratiska och stelbenta system. Ändå har Åland märkliga telefontider och så gott som inga fria besökstider på alla inrättningar som är här för att hjälpa ensamma, sjuka och de i kris. Hur tänkte vi här?
I föreningslivet är det anställningsstopp och flera föreningar som arbetar aktivt med att stödja och hjälpa har inte tillräckligt med resurser för att anställa lätt tillgänglig personal och aktivera de som av en eller annan anledning är sjuka.
Kan samhällsinstanser vara mer tillgängliga för barn, ungdomar, vuxna och pensionärer? Ja, för alla. Eller kan man samarbeta mer genom att ge föreningslivet mer resurser?
Hur kan vi tillsammans minska den förbannade ensamheten, hjälpa långtidsarbetslösa, barn och ungdomar, hemmasittare, pensionärer och sjuka ut i samhället? Hur kan vi hitta den inre kraften som vi vet att varje individ innerst inne har?
Hur, hur kan vi tillsammans göra mer?
CHARLOTTA WALLÉN ERIKSSON
