Pojkar och män är inte mer benägna till våld. Det är inte därför de slår sina kvinnor. Flickor och kvinnor är inte känsligare ”av naturen” och därför bättre lämpade för vårdyrken. Sanningen är mycket mer komplex än så.

Konservativa föreningen Urd (vars styrelse för övrigt består av Anette Lehtinen, Fanny Lindström, Nathalie Williams, Sonja Widelius, Sanna Willford, Susanne Sirén och Katja Janetzko) tar med namns nämnande heder och ära av landskapets tidigare jämställdhetsansvariga Vivan Nikula, och kommer med påståenden om att pojkar måste få lära sig att slåss och att flickor ska sluta älta sina känslor för det gör dem svaga.

En sådan människosyn, parad med vad som förefaller vara mycket fragmentarisk kunskap om vad jämställdhetsarbete och genusteori eller normkritik handlar om, leder fel.

Vi kan väl slå fast en sak. Självklart finns det skillnader mellan könen. Självklart är pojkar pojkar, och flickor flickor på ett grundläggande biologiskt plan. Det finns alla möjliga variationer på det spektret också, eftersom människan inte styrs av sina könsdelar allena.

Det finns alltså arv, biologiska förutsättningar och kromosomer och hormoner i hur kön blir till. Och så finns det en hel massa sociala konstruktioner utöver våra biologiska grundförutsättningar, som styr hur vi uppfattar att flickor och pojkar ska vara eller är. Det förändras över tid, hela tiden.

Backa några tiotal år bara, och kvinnor ansågs inte kapabla att sköta sin egen ekonomi. Backa 100 år, och kvinnor var inte betrodda att rösta. Kvinnor har fått kämpa för rätten till sin kropp, för rätten att säga nej till sex, för rätten till sina barn, för rätten att få jobba.

Allt vi idag tar för givet att kvinnor klarar av, var bara för en kort tid sedan antingen otänkbart eller förbjudet, med samma märkligt fyrkantiga förklaringar som Urd nu använder. Att hela gruppen pojkar skulle vara förutbestämd att behöva en viss typ av lekar, att alla pojkar är lika och att ambitionen att ge pojkar inte bara fysiska utan också känslomässiga och språkliga verktyg är dumt. Liksom man förut tänkte att hela gruppen kvinnor var hjälplös och svag.

Det är konstigt, tycker jag, att en grupp konservativa kvinnor så lite lyfter fram det som brukar vara konservatismens huvudnummer, den individuella och samhälleliga friheten.

I min värld finns många som kan må bra av lite rough and tumble-pedagogik, både flickor och pojkar. Och det finns många som inte alls vill. Det finns flickor som vill utmana fysiskt och möta motstånd, och pojkar som vill sitta i ett hörn och leva i sin livliga fantasivärld. Allt det måste vara ok. Alla är inte stöpta i samma mall, oberoende av kön.

Kanske det är där vi kunde mötas, de konservativa kvinnorna och jag. Att det ska finnas rum för alla. Allas livsval, för min del faktiskt också deras som av något skäl väljer en traditionell kvinnoroll i hemmet.

Feminismen är för mig att ständigt ifrågasätta, hur, vad och varför. Att det inte var bättre förr, fast det fanns bra saker då också. Att vi lär oss. Att vi kan bli friare som individer och mer rättvisa som samhälle.

NINA FELLMAN (S)

Mer läsning

Ob: ”Våld är inte en jämställdhetsfråga”

Att slippa våld är ett privilegium i Finland

Analys av män och kvinnors hemarbete