SÖK
MENY
Könskorrigering måste utredas noga
För att komma vidare i den ack så viktiga transdebatten, väljer vi att helt bortse från Nina Fellmans (S) fortsatta feltolkningar, halmgubbar och övriga märkliga påståenden och gå direkt på sakfrågan.
Du vill ha statistik på hur många som ångrar sig. Äldre statistik visar som du nog vet att ångringsfrekvensen är låg, av helt förklarliga skäl. Men de senaste årens transepidemi som svept genom västvärlden är ännu för ung för att man skall kunna sitta på sådan tillförlitlig statistik.
Men den som har följt med transdebatten på svenskt (eller brittiskt och amerikanskt) håll vet ändå att det är en ökande grupp. Den som följt med i medias rapportering vet också att en transition inte alls föregås av långa grundliga utredningar. Tvärtom får transvården mycket kritik för sina brister. Dels för att könsdysforidiagnoser delas ut för lättvindigt, dels för att den fortsatta processen alltför enkelt leder mot en könsbekräftande behandling där det första steget ofta är att medicinera dessa ungdomar med stopphormoner för att bromsa den naturliga pubertetsutvecklingen.
Hela terapin grundar sig på att bejaka ungdomens upplevelse och bekräfta dennes påstående om upplevd könsdysfori (vilket helt säkert stämmer för ungdomen där och då) och inte ifrågasätta eller erbjuda annan slags terapi. Pubertetsungdomars dåligt utvecklade konsekvenstänk beaktas inte alls. Man har heller inte varit ärlig med att berätta om hormonbehandlingarnas biverkningar, vilka kan vara mycket allvarliga.
Hela transfrågan har dessutom blivit en ideologiskt förgiftad fråga som har gjort att läkare och kuratorer som inte velat delta i det bekräftande bemötandet utan agerat visselblåsare, helt enkelt blivit anmälda och i vissa fall fått sparken.
Könskorrigering är inte en evidensbaserad behandling, det ska kommas ihåg. Det är ett experiment, något man erbjuder i brist på bättre. Ibland fungerar det och resultatet blir tillfredsställande, men det finns även studier som visar att självmordsfrekvensen hos dessa fortsätter att vara lika hög som innan en transition. Det är sin sak, att vuxna myndiga människor tar ett beslut att ge sig in på denna väg. Men vår omsorg gäller främst den grupp unga flickor i 13–17-års åldern med omfattande psykiatrisk eller neuropsykiatrisk samsjuklighet, just den grupp där man sett den största ökningen av könsdysfori.
Hur förklarar Fellman själv denna ökning på 1 500 procent? Ifall man avvisar teorin om social smitta, och istället tror på teorin om lägre stigmatisering idag, så borde det rimligtvis finnas lika många vuxna kvinnor med samma problematik som isåfall borde komma ut från garderoben. Men så är inte fallet.
Det mest tragiska av allt, är att många av de unga flickor som ångrat sig, visar sig vara helt vanliga lesbiska tjejer, med viss autismproblematik. Att homosexualitet fortfarande ska vara så stigmatiserat att man hellre ger sig in på en väg att göra om sig till man, gör ont i hela hjärtat. Lägg krutet där istället.
Ifall du fortfarande upplever att vi debatterar med stora bokstäver, så är det för att detta är en väldigt viktig fråga för oss. Vi skulle råda dig, och alla andra, att ta del av röster från den andra sidan. Det vill säga av de ungdomar själva, som har erfarenhet av en misslyckad ”transvård”, och dels av deras ofta desperata föräldrar.
ANETTE LEHTINEN
SANNA WILLFORD
SONJA WIDELIUS
KATJA JANETZKO
ÅLANDS KONSERVATIVA FÖRENING URD RF
