SÖK
MENY
Lära sig av britterna?
Nya Åland (24.3.17, dröjsmålet kan tillskrivas nya terrorattacker) tecknar en bild av brittisk terrorbekämpning som något att ”lära sig av” för andra förment mindre kompetenta regimer.
Den sensmoral vi kan dra av den brittiska terrorbekämpningen under 1970- och 1980-talen är betydligt mer mångtydig och också mindre smickrande för brittisk polisär hantering än skribenten låter förstå. Historik i sig är inte polemik utan vad som dikterar Nordirlands samtid och framtid.
Under denna tid nådde konflikten i och om Nordirland, ”The Troubles”, sin höjdpunkt och jag skall i korthet kommentera den. Det hävdas att ”hundratals oskyldiga dog”, ja, det var tusentals, men långt ifrån alla dessa var offer för de katolska terrorgrupperna; protestanterna var ju inte passiva offer.
Jag har inte några principiella invändningar mot att britterna använde militära, paramilitära och polisiära styrkor mot IRA och andra terrorgrupper då dessa ägnade sig åt blodig terror mot civila mål i både Nordirland och England. Det finns dock väsentliga etiska frågetecken kring britternas metoder och också deras effektivitet kan ifrågasättas.
Rättsfallen The Guildford Four och The Birmingham Six där personer med irländsk bakgrund arresterades för terrorhandlingar 1974-5 och sedermera alla dömdes till livstid för terrorhandlingar då de flesta erkänt och bevis mot dem presenterades. Inte förrän i början av 1990-talet upphävdes dessa domar och då konstaterades att det var fråga om avancerade justitiemord där bevis hade fabricerats och erkännanden tvingats fram med fysiska metoder vars status i rättslig mening är omtvistad (se också nedan).
Rent mänskligt kan man dock fråga sig varför flertalet skulle erkänna sig skyldiga till något som ger livstids fängelse såvida det inte rörde sig om mycket hårda fysiska metoder. Det förekom andra liknande rättsfall men dessa har ansetts vara de mest flagranta övergreppen. ”Snabbt marscherat” är inte den adekvata benämningen för det brittiska agerandet här.
I själva provinsen , regionen eller landet (välj själv) Nordirland använde sig den brittiska militären av de s.k. Five Techniques (Fem tekniker) för att framtvinga information eller erkännanden. Europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter klassade redan 1974 metoderna som tortyr vilket dock senare lindrades i Europadomstolen vilket i sin tur utnyttjades av Israel och USA för att rättfärdiga liknande förfaranden (frågan om tortyr eller inte är dock inte slutgiltigt juridiskt avgjord).
Det var också brittiska agenter som lärde ut dessa tekniker till den dåvarande militärjuntan i Brasilien där man också hade problem med ”terrorister” som exempelvis Dilma Rousseff, senare president i Brasilien.
De brittiska styrkorna förhållande till öppet terrorinriktade protestantiska grupper (t.ex. UDA OCH UVF) var dock ett helt annat; man utbytte information och samarbetade mot de katolska grupperna. Detta är också logiskt då händelserna i Nordirland primärt handlade om en förening med den övervägande katolska republiken Irland eller att förbli en del av om inte Storbritannien så i alla fall Det Förenade Kungadömet.
Paradoxalt eller symptomatiskt nog var inte ens dessa metoder effektiva nog för att militärt eller polisiärt besegra de katolska organisationerna utan Långfredagsöverenskommelsen av 1998 gav representanter närstående de katolska terroristerna ministerplatser i Belfast.
Facit av mer än 25 år av militär och annan uniformerad närvaro på Nordirland är således att man låter de tidigare militanta organisationerna (katoliker liksom lojalister) bilda regering.
Noterar att det faktum att Nordirland återigen styrs från London och Mays ”hard Brexit” som innebär en hård gräns mot republiken Irland utgör en påtaglig fara för nuvarande relativt fredliga förhållanden.
Eventuella sekteristiska terrorattacker kan då utgöra en utmaning beträffande metoder och etik för en brittisk regering som för närvarande har fullt upp med ett Brexit som innebär en skarp gräns mellan republiken Irland och Nordirland och därutöver saknar konstitutionella garantier för fortsatt överhöghet över Nordirland.
Peter Andersson
