Det förfärliga Ukrainakriget och den upptrissade säkerhetspolitiska situationen i vår närmiljö har fått allt fler att ställa frågor om Ålands status som demilitariserad och neutraliserad zon. Man kan nästan prata om en silly season av självutnämnda experter som tycks nedvärdera Ålands internationella särställning. Men om vi slutar värna om och eftersträva fredslösningar, då blir vi inte bättre kålsupare än de vi anklagar.

I sitt mästerverk ”War on Peace” beskriver Ronan Farrow den ökande militariseringen och de minskade anslagen för diplomater i USA sedan kalla kriget som diplomatins fall. Snabba, enkla lösningar är mycket enklare att jubla över och vinna politiska poänger på.

Utvecklingen är på intet sätt isolerad till USA. Vi är alla en del av diplomatins fall. Våldet och krigets språkbruk finns mitt bland oss liksom sökandet efter de snabba lösningarna och idylliserandet över våld och blod.

Diplomatin producerar emellertid, som den amerikanska fredsmäklaren och CIA-direktören William Burns påpekar, alltid lösningar som är imperfekta. Klarar vi av att acceptera dem och bygga vidare utifrån dem är förutsättningarna goda för långvarig fred.

Ålands demilitarisering från 1856 är just en sådan lösning. Under Krimkriget använde Storbritannien och Frankrike Åland som bete för att dra ut Sverige-Norge i ett krig mot Ryssland. Som en del i den strävan sprängdes fästningen Bomarsund. Under fredsförhandlingarna ville Storbritannien fortsätta kriget genom att försöka krascha förhandlingarna med ett orimligt krav: att Åland skulle demilitariseras. Snöpligt nog accepterade Ryssland detta efter påtryckningar och oro för att förlänga kriget.

Demilitariseringen blev en fredslösning av misstag.

Beslutet i Ålandsfrågan 1921 var en ytterligare fredslösning. Efter Finlands självständighet ville ålänningarna tillhöra Sverige, vilket applåderades av Sverige men inte av Finland. Nationernas Förbund beslutade att Åland skulle tillhöra Finland men med en självstyrelse och särskilda garantier för det svenska språket och kulturen. Demilitariseringen kompletterades med neutralisering så att öriket inte heller får befästas under krigstid, dock så att Finland ges rätten att utöva självförsvar av Åland. Ingen blev riktigt nöjd men det har funkat än till idag.

Det är så här diplomati och internationell rätt fungerar. Det blir aldrig som man tänkte från första början. Ingen får som de vill till fullo. Men man lyckas leva med situationen. Och man lyckas utveckla överenskommelserna. Och befästa dem. Och påminna kommande generationer om varför de en gång kom till skott och varför de ännu behövs.

Frågan har ställts om det är naivt att förlita sig på internationella överenskommelser med ett Kreml som använder våld så frikostigt. Men vi begår ett stort felsteg om vi går in i fällan att kasta alla konventioner med badvattnet. Om vi slutar att tro på överenskommelser, på multilateralism och på ordets makt, då blir vi exakt som de vi anklagar. Vi kanske tror att militarismen är ett tecken på styrka, men vi har fel. Det är ett tecken på desillusion och feghet. Den stund vi går på tricket att normalisera militärt tänkande och bejakar våldet som den enda lösningen på världens problem, då har vi förlorat.

Ålands status som demilitariserat och neutraliserat område står som en motvikt till diplomatins och folkrättens nedmontering i vår omvärld. Vi är en fredsprovokatör och ska vara stolta över det.

SIMON HOLMSTRÖM

Mer läsning

Finsk ambassad i Moskva har utsatts för klotter

Lantrådet om demilitariseringen i internationellt tal: ”En stabiliserande faktor”

Störst får inte alltid bestämma