SÖK
MENY
Märklig ledare om pressfrihet
Knappast har någon undgått den debatt som följt efter Olena Zelenskas blixtbesök på Åland förra veckan och tidningen Ålands val av bevakningsvinkel som väckt massiv kritik.
I tisdags (25.3) var det så dags för ledarskribenten Sandra Widing att mana kritikerna till rättning i ledet. Redan rubriken var talande nog: ”Hur är det ställt med pressfriheten, politiker?”
Lantrådet Katrin Sjögren (Lib) får på pälsen för att hon uppmanat kritiker att skriva insändare och infrastrukturminister Camilla Gunell (S) kritiseras för att, som flera lagtingsledamöter, ha delat en ”väldigt kritisk text” mot tidningen Ålands bevakning på sociala medier. Ledarskribentens slutsats är att ”våra folkvalda eldar på brasan och utkräver ett narrativ som passar den egna politiken. Det är oerhört magstarkt”.
Kritiken verkar ha tagit hårt och tonen i ledaren är den sårades. Men att politikerna genom sitt agerande skulle hota pressfriheten (något som ledarrubriken antyder) stämmer förstås inte.
Har politikerna förbjudit redaktionen att publicera det som har publicerats om presidentfrubesöket? Har de riktat hot eller andra påtryckningar mot journalisterna? Har de initierat lagstiftning om censur?
Nej, naturligtvis inte. Redaktionen är fri att publicera – men det betyder inte att politiker och andra inte på olika sätt får ifrågasätta och kritisera det som publiceras. En fri och livlig debatt är ju själva grunden för pressfriheten. Att kräva att politiker ska vara tysta när en tidning talar är en märklig utgångspunkt i ett resonemang om pressfrihet.
Lite lustigt är det att ledarskribenten i slutet av ledaren hänvisar till journalistreglerna som enligt texten utgör grunden för redaktionens arbete.
Sanningen är att tidningen Åland inte finns med bland de långt över 200 både stora och små tidningar inom Finlands gränser som förbundit sig till att följa journalistreglerna och därmed låta sitt innehåll granskas av branschens eget självrättelseorgan: Opinionsnämnden för massmedier. Det betyder i klartext att tidningen Ålands läsare inte kan anmäla upplevda brott mot journalistreglerna och att de därför är i underläge jämfört med till exempel Nya Ålands läsare.
Kan man då inte följa journalistreglerna utan att ingå i kontrollfunktionen? Det kan man förstås hävda, men i så fall är det upp till redaktionen att egenmäktigt bestämma huruvida övertramp skett eller inte och i förlängningen kanske till och med fälla sig själv, något som självklart inte framstår som trovärdigt för den som anser sig felbehandlad.
Redan 2021 fällde Opinionsnämnden för massmedier efter en anmälan tidningen Östnylands regelbundet återkommande publicering av fastighetsaffärerna inklusive köparnas och säljarnas namn, fastigheternas adresser och pris. Publiceringen ansågs bryta mot journalistreglernas paragraf om skydd av privatlivet trots att uppgifterna är offentliga. Tidningen Åland fortsätter, så sent som i januari i år, trots det fällande avgörandet som ska följas av alla medlemstidningar, publicera materialet som vanligt eftersom man i det här fallet inte anser sig bunden av nämndens tolkning av journalistreglerna.
Att tidningen nu med hög svansföring plockar fram journalistreglerna när det passar det ”egna narrativet”, samtidigt som man ger sig själv möjligheten att utan påföljder strunta i dem, det är inte bara magstarkt utan också ett utslag av dubbelmoral.
ANNIKA ORRE
Tidningen Åland har givits möjlighet att bemöta kritiken men avböjer.
