SÖK
MENY
Min anknytning till Åland – del 2
Det har genom åren hänt att jag sprungit på förre svenske statsministern Göran Persson (S). Under sin ministertid var han inte alltid tillfreds med mig. Jag kom från Sveriges Radio och störde honom med mestadels näsvisa frågor. Men tiden läker alla sår och när jag mött Göran Persson på Arlanda flygplats eller i Mariehamn så har han varit riktigt emabel.
Senast vi sågs sa han att han fått för sig att jag kom från Åland. ”Nix”, sa jag, ”men näst intill”, och drog en kortversion av min åländska koppling: Farfar K G E Mosander, hade med hustru och en hoper barn, den äldste min far Eric, landat i Mariehamn 1907 och strax blivit kyrkoherde i stan. (K G E stod för Karl Gustaf Emanuel.) Min far gick i Ålands lyceum, var som 16-åring frivillig på de vitas sida i inbördeskriget 1918 (jag skrev om det i min förra kolumn), och hade från den tiden många vänner på Åland, även om han var bosatt i Helsingfors.
Så kom det sig att familjen någon gång kring 1947 fick ett sommarställe på Åland där vi vistades tre månader varje sommar tills jag fyllde tio. Där började mina åländska äventyr och de har präglat mig hela mitt liv. För några år sedan var jag uppe på Lantmäteriet i Mariehamn och undrade försiktigt hur det kunde komma sig att vi fått köpa den lilla strandtomten i Lemland, trots att min far inte hade åländsk hembygdsrätt? Svaret jag fick tydde på att det på den tiden gick att slira med reglerna. Mera om detta vid ett annat tillfälle.
Farfar kyrkoherden var uppenbart envis och stridbar. Han grundade 1910 Finlands första scoutkår i Mariehamn. Det ogillades av den ryska regimen som ett år senare förbjöd kåren. K G E Mosander satte sig också emot alla försök av den åländska eliten att efter inbördeskriget ansluta Åland till Sverige. Åland hörde till Finland, ansåg farfar. Punkt. Min gissning är att bråket kring Ålands framtid till slut fick farfar att krokna. Det var inte många på Åland som stödde honom. Han sökte, och fick, 1918 kyrkoherdetjänsten i Viborgs svenska församling, och flyttade dit med farmor Lydia och alla barn (som nu hunnit bli sju till antalet). Tre år senare fick farfar till slut rätt. Nationernas förbund beslöt att Åland tillhörde Finland.
Min farmor Lydia hade avlidit 1933 i Viborg, 55 år gammal, och begravdes där. Hur det gick till när kyrkoherde Mosander sedan träffade sin nya, tjugoåtta år yngre fru, rikssvenskan Wally, lär väl aldrig bli helt utrett. Så kom kriget, och det visade sig att farfar med flytten till Viborg hade hamnat i askan ur elden. Kyrkoherdeparet tvingades fly från Viborg till Helsingfors. I slutet av 1949 köpte de en villa på Skillnadsgatan 7 i Mariehamn och flyttade dit. Prosten K G E Mosander var efter trettio år tillbaka i Mariehamn. I januari 1953 snubblade han i källartrappan och slog ihjäl sig, 81 år gammal. Som barn hade jag träffat farfar tre gånger, men vi blev aldrig bekanta. Delar av släkten, bland dem min far Eric, kom inte att tjusas av Wally, farfars nya fru. Varför är för mig oklart. (Det är inte mycket man fattar av de vuxnas omständliga och kniviga relationer när man är åtta år. Och nu är det för sent för mig att fråga.) Osämjan slutade i en arvstvist som jag är fullständigt övertygad om att kostade släkten mer än den smakade. Wally Mosander avled 1963.
Farfar är begravd på kyrkogården i Mariehamn. Sommaren 2010 fick jag och min kusin Tom i Helsingfors för oss att försöka ta reda på hur det stod till med farmor Lydias grav i Viborg. Vi åkte båt från Villmanstrand genom Saima kanal till Viborg och hade med oss kopior och skisser av gamla kartor över Sorvali där gravgården skulle ligga. Den visade sig vara totalt skövlad. Ryssarna hade dragit en landsväg över gravarna. Det som eventuellt fanns kvar av farmor låg förmodligen under en busshållplats.
