SÖK
MENY
När berättelsen väljs – och när den försvinner
Det var svårt att inte lägga märke till skillnaden. Två nyhetsredaktioner bevakade samma historiska händelse: Olena Zelenskas besök på Åland.
Nya Åland valde att berätta om vad hjälpen har lett till – att 5 000 ukrainska barn fått utbildning och trygghet tack vare ålänningars engagemang. Ni nämnde också att besöket varit planerat i förväg, att frågor lämnades in i förväg, och att det ingick i den säkerhetsöverenskommelse som gjordes. Inget dramatiserades. Det fanns en saklig ton, ett sammanhang – och en värdighet.
Ålandstidningen valde en annan vinkel. Fokus låg inte på barnen, inte på tacket, inte på vad hjälpen hade åstadkommit – utan på pressprotokoll, avsaknad av fri intervjutid, och en rubrik som antydde att något dolts. Det är inget brott. Men det är ett val.
Det här är inte ett angrepp på pressfriheten. Tvärtom. Det är ett försvar för varför pressen är så viktig – och varför redaktionella val också måste kunna granskas. Att ställa frågor är inte problemet. Men att antyda att något är fel utan att visa vilka frågor ställdes, vilka som besvarades och vilka som nekades – det skapar en känsla snarare än förståelse. Och det tär.
Jag vet att jag inte är ensam om att känna detta. Nästan varje dag, i samtal med olika människor, kommer samma sak upp: inte bara att tonen i medierna ofta vinklas negativt – utan att det är samma återkommande negativa vinklade röster som ges utrymme, samma försök att odla misstro, samma personer som klagar högljutt men sällan erbjuder alternativ. Det handlar inte om engagemang, utan om opposition för oppositionens skull. Ett mönster där misstro normaliseras och demokratin blir ett slagträ för att vinna billiga poänger – trots att alla vet att de själva hade agerat likadant i samma position. Och man behöver bara titta i kommentarsfälten för att förstå vilken ton som förstärks.
Vi behöver medier som granskar – men också som lyfter. Som visar helheter, inte bara problem. När nästan varje rubrik, varje nyhetskommentar, varje prioritering förstärker misstro snarare än sammanhang, då förlorar vi något. Inte bara nyanser – utan också tillit.
Och tillit är grunden för ett fungerande samhälle.
Vi lever i tuffa tider. Många kämpar med ekonomi, hälsa, framtidstro. Min egen familj har också drabbats av arbetslöshet; vi är inte avskilda från verkligheten. Men jag ser inte livet som ett nollsummespel, där någon annans trygghet eller förbättrade livsvillkor innebär att något tas ifrån mig. Just därför är berättelser om gemenskap, solidaritet och lösningar så viktiga. De skapar tillit, hopp och en gemensam grund att stå på. De är inte propaganda. De är syre. De visar att vi kan vara något mer än bara reaktiva.
Jag skriver inte detta för att tysta någon. Jag skriver för att öppna ett samtal som redan pågår. Ett samtal om hur det offentliga samtalet mår – och hur vi vill att det ska låta.
För i längden handlar det inte bara om en rubrik. Det handlar om vilket samhällsklimat vi normaliserar och lever i – med varje berättelse vi väljer att lyfta, varje röst vi ger plats åt, och varje tystnad vi väljer att bryta.
Tack för ordet.
ALYSSA BITTNER-GIBBS
