SÖK
MENY
Närståendevårdarna är samhällets paria
Vi närståendevårdare har en mycket låg status i samhället, trots att samhället tjänar tusentals euro på vårt uppoffrande arbete med att ta hand om närstående som är i behov av vård.
Vår arbetstid har inga begränsningar, den sträcker sig dygnet runt, 7 dagar i veckan. Få av oss får lagstadgad avlösning, oftast på grund av att den vårdbehövande vägrar, då denne inte anser sig vara sjuk.
Inte heller arbetsgivaren, kommunen, anser oss som anställd personal. Vi får ingen friskvårdspeng, ingen blomma till jul, vi blir inte bjudna på personalens julfest, vi har inte rätt till hälso- och sjukvård, som kommunens övriga anställda. Men vi får nog betala kommunalskatt, statsskatt och dagpenningpremie, på arvodet vi får. För min det är arvodet 444 euro per månad, nettobeloppet är 359 euro efter skatter och avgifter.
Den vanligaste sjukdomen vi närståendevårdare drabbas av är cancer. Vilket är förståeligt, då vår kropp aldrig får den vila och avkoppling som krävs, för att orka.
Vi dör oftast före dem vi vårdar. I synnerhet vi som vårdar dementa. Det skulle vara intressant med en utredning om hur många som dör årligen på Åland, som haft närståendevård som yrke…
Vi får aldrig gå i pension, jag är 84 år, men förväntas ändå arbeta heltid som närståendevårdare, och ta hand om min man, som är i samma ålder.
Jag anser att det är på tiden att den nya regeringen tar detta problem på allvar, och inte låta det löpa på i samma gamla hjulspår, utan förbättrar vår situation, så också vi, som fyllt 80 år, kan få leva ett värdigt liv, den tid vi har kvar.
RUNA LISA JANSSON
